Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tryck så att det fladdrar i mustaschen

Mustasch

Konsertsalen, Malmö Live, 28/8.

Bara man kommer tillräckligt nära, kan man finna ett myller av oanade nyanser i vad som helst. Subtila gråskalor i en betongvägg, den ständiga variationen i kylskåpsbrum, smakpaletten i kranvatten.
Detta kan vara en anledning till att någon bestämt sig för att stoppa in hårdrocksbandet Mustasch i konserthusdelen av Malmö Live, miljardprojektet som ska få stadens turistnäring att blomstra. Man ska absolut inte underskatta fantasin hos ett band som lyckats bygga några av sina bästa låtar på trafik- och sjövädersrapporter, men överlag är deras album av den sort som låter likadant tjugonde gången man lyssnar som de gjorde den första.
Är det en aha-upplevelse att höra dem i en akustiskt optimerad konsertsal i stället för på KB? Ja, jag har aldrig hört frontmannen Ralf Gyllenhammar sjunga den där melodisnutten ur "Sagostunden" – ett givet inslag på varje Mustasch-konsert – med så fin klang och konturskärpa i rösten. I de egna låtarna är det antingen högtryck eller lågtryck, men alltid tryck. Förutom i början av "Thank You For the Demon", där han försöker göra om den genomborrande tonen till något mer sårbart.
Ska man beskriva ljudupplevelsen som helhet med ett enda ord är just "tryck" det som ligger närmast till hands. Förmodligen är det den fläskigaste hårdrockskonsert jag har varit på inomhus, med ett imponerande (och lite bullrigt) djup i basregistret. Klimax nås i slutet av "Deep In The Woods", när bandet saktar ned rifftuggandet till halva hastigheten. Då ligger upplevelsen nära det där ljudtestet de brukar köra i THX-certifierade biografer. Om ens definition av bra konsertljud är att det ska vara kraftfullt – en rimlig definition om man gillar hårdrock – är Mustasch och konsertsalen en svårslagen kombination.
Jo, så klart hörs basspelet mer distinkt än det brukar och gitarrvrålet har lite mer textur än vanligt. Det finns detaljer att urskilja om man koncentrerar sig och om man tycker att man behöver dem. Men det finns det som sagt i en betongvägg också. Jag skulle vilja höra vad som händer om man ställer Opeth, Cult of Luna eller Avatarium – band där inte alla medlemmar måste spela så mycket som möjligt, alltid – på den här scenen. Först då tror jag vi får en verkligt produktiv skärningspunkt mellan hårdrock och MSO-akustik. Kanske så produktiv att den kan sätta Malmö på hårdrockens turistkarta.
Det finns en till anledning att stoppa in Mustasch i en byggnad som kan framstå som en finkulturens fästning. "I tider av ökade klasskillnader och större avstånd mellan dem som har och inte har, kan konsten faktiskt binda samman", skriver MSO:s vd Jesper Larsson i konserthusets programtidning. Jag hoppas han har rätt. Och om folkkära Mustasch, hårdrockens tacokrydda, trivs i ett jättesnofsigt konserthus – ja, då ska vem som helst kunna känna sig trygg där efter mörkrets inbrott.
Gå till toppen