Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Förr Torsten, nu Chris – men samma människa ändå

Lunds kulturchef Torsten Schenlaer heter numera Chris Schenlaer och lever som kvinna.
Så kort kan historien berättas. Om man vill.
Det här är den längre versionen.

Det är svårt att umgås med Chris Schenlaer någon längre stund utan att börja garva. Hennes humor är sådan: drastisk, snabb och med den egna personen som insats, om stämningen kräver det.
– I juni berättade jag för kultur- och fritidsnämnden att jag har börjat leva som kvinna. Då ställde jag bara ett krav: att de senast nu i höst har lärt sig vad jag heter. De kvinnor som råkar säga fel kallar jag Bruno. De män som råkar säga fel kallar jag Ingrid. Haha.
Egentligen är det rätt enkelt:
Ett ökande antal personer i Sverige definierar sig som transpersoner. De placerar sig någonstans på skalan manligt-kvinnligt. Om man dessutom möter vårdens kriterier för diagnosen könsdysfori – alltså en psykiatrisk diagnos, som kan beskrivas som stark nedstämdhet kopplad till den egna könstillhörigheten – så kan man få hjälp att genomgå en könskorrigerande behandling. Dysfori är motsatsen till eufori.
Behandlingen innefattar många delar: hormoner och kirurgi, men först grundliga utredningssamtal.
– Men när vi möter människor vi inte känner talar vi ju inte om det som finns mellan halsen och knäna. Det är god ton, säger Chris Schenlaer och citerar därmed etikettexperten Magdalena Ribbing.
En gång när Chris talade med några kolleger satte hon reglerna:
– Jag sa ”ni får inte fråga mig om könsorgan, om ni inte har visat mig era egna först”. Det blev lite tryckt stämning, säger hon med ett stort skratt.
I ett snabbt skifte till allvar konstaterar hon att hon ju har varit med förr. Snart 57 år. Tillräckligt livserfaren och tuff som människa för att inte vara rädd för något särskilt längre. Det är lite annorlunda att göra en sådan här sak lite senare i livet.
– Tänk dig en sjuttonåring i samma läge. Ingen utbildning, ingen erfarenhet, ingen egen ekonomi… Så otroligt mycket mer utsatt än vad jag är.
I hela sitt liv har Torsten Schenlaer varit en homosexuell man. Han lever med sin Lasse sedan 32 år. De har varit gifta i drygt 20.
– Så det här blir ju en ny verklighet för honom. Jag har ju plötsligt gjort honom hetero.
De skämtar sig igenom det som händer nu. Om Chris är på besvärligt humör ägnar sig Lasse åt vad han kallar ”Chris-hantering”.
– Och det är samma jargong med mamma, som är 82. Hon sa att hon inte alls blev förvånad över mitt beslut. Och så sa hon ”jag kan inte förstå att du vill ha bröst! Du kan få halva mina”. Det är på den nivån det är i min omgivning.
Sedan är ju frågan hur stor förändringen är, egentligen. En människa är en människa. Chris föreslog för en kollega att hon kanske skulle bli en arg feminist nu, men som kollegan konstaterade: det har du ju alltid varit.
– Faktum är att jag inte har mött en enda negativ reaktion. När jag googlar däremot, så är det ju så att det mesta jag hittar i den här frågan är amerikansk skit från ett land som genomsyras av idén att om du inte passar, så kan du alltid bryta upp och dra längre västerut.
Sådant är inte Sverige.
– Min egen tolkning av det där är att om man hela tiden säger ”den här omgivningen passar inte mig”, och blir man nybyggare fem mil bort i stället… då har man inte förändrat någonting. Nej. Ska jag göra det här, så får det vara mitt i det svenska samhället. Jag tänker inte flytta på mig, eller ljuga, eller hålla käft.
De flesta könsdysforiska kommer till insikt i puberteten. För Chris Schenlaer tog det mycket längre tid.
– Tack och lov för det missförståndet, för annars hade jag ju inte träffat Lasse.
Samtalet pågår hemma hos dem. En gång har de kommit ut som homosexuella. Jaha. Då heter det väl rimligen att man kommer in när man blir heterosexuell?
För en liten tid sedan gjorde Chris en insats i hemmet: hon monterade en ny toapappershållare, händigt och rejält. Lasse gick förbi och såg arbetet. ”Snart blir det radhus”, sa han lakoniskt.
***
Som en ständigt tänkande människa reflekterar Chris Schenlaer just nu intensivt över kvinnorollen.
– Fördomsfullt uttryckt byter jag från högstatus till lågstatus. Samhället ser fortfarande så ut. Sämre skor, kortare steg, mindre plats.
Samtidigt: har man 57 års träning i att vara man så är det kanske inte helt enkelt att vänja sig av med.
– Jag blir väl… queer. Kanske kan jag bli kulturtant, om jag har tur!
Valet av namnet Chris föll sig naturligt. Dels är det könsneutralt, dels hette hon förut Axel Torsten Christoffer.
Personlighetsskillnaderna är ganska små, men betydande.
– Jag är gladare. Jag släpper konflikter lättare. Så är det väl för alla som har gått omkring med en inre stress, men plötsligt får slippa den.
Egentligen är det förstås orimligt att begära att Chris Schenlaer ska bli mönster och modell för all världens personer i behov av könskorrigering. Men hon begär det av sig själv. Åtminstone lite.
– Det är klart att jag vill få det sagt, särskilt till personer som är yngre: Det måste inte vara nattsvart, det måste inte bli kaos i livet, man måste inte gråta hela nätterna, även om det kan hända att jag gråter ibland också. Det är inte smärtfritt.
Vad är det som gör ont?
– Att jag har lagt ner så jävla mycket energi på att lära mig att vara man. Och ändå aldrig lyckats. Ändå aldrig lyckats förstå hur män funkar inifrån. Det är en enorm förslösad ansträngning.
Det finns en svår balansgång i detta: Chris Schenlaer slipper på sätt och vis gärna att tala om kroppen. Samtidigt är det ju den som är orsaken till alltihop.
– Samhället som ska tillåta mig att vara kvinna fokuserar på min kropp, men jag fokuserar på samhällets normer. Så här står vi, samhället och jag, och stirrbligar på varann.
Har Torsten Schenlaer alltid varit kvinna, innerst inne? Nej, inte självklart inte, inte medvetet, svarar Chris.
– Känslan av att kroppen inte stämmer är stark när jag nu släpper fram den. Det tog tid. Tanken har jag burit i över tio år. Jag har bestämt mig för att jag inte vill dö som man. Men när jag var ung fanns inte samtalet om könsidentitet. Att vara gay var stort nog på 80-talet och man kan bara välja det man känner till. Och kanske är inte människan en konstant? Min barndoms hat mot bruna bönor har gått över. Bruna bönor och fläsk är skitgott nu.
Tycker Chris om grejer som Torsten inte gillade?
– Mat? Haha, nej. Men det kanske kommer? När hormonuppsättningen i kroppen förändras? Det ska bli spännande att se. Men jag ser på medmänniskor på ett annat sätt, både män och kvinnor. Jag byter plats helt enkelt.
Just nu pågår utredning. Sedan blir det behandling. Sedan blir Chris Schenlaer kvinna även i statens ögon – det tar minst ett och ett halvt år till.
Oftast är det svårare att vara kulturchef i Lund än att leva i processen att bli kvinna, konstaterar Chris Schenlaer. Hon har jobbet sedan drygt fem år tillbaka, och leder en del av en förvaltning med över hundra personer.
– Lite är det ju som att jag får testa våra policydokument i verkliga livet. Och de funkar. De gör faktiskt det. Det ska Lunds kommun ha en eloge för. Ingen höjer på ögonbrynen. Inget händer. Folk säger ”jaha, okej”, folk informeras, och så får jag många fina ”grattis” och ”lycka till”.
Hon har nu börjat vänja sig att bli sedd av andra män, som ser henne som kvinna. Detta gör hon med skräckblandad förtjusning.
– Så funkar vi ju. Vi läser varandras kroppar, klädsel och hår, vi är biologiska varelser: vi tänker ”är han eller hon attraktiv”. Nu har jag märkt att män tittar på mig en gång, sedan en gång till. Uppifrån och ner och upp. För en tid sedan mötte jag en äldre herre vid övergångsställe. Han fick tid att titta efter. Sedan fick jag ett stort varmt leende. Och så åkte jag rulltrappa direkt bakom en flicka, kanske nio år. Samma stora leende. De där ögonblicken är ju fantastiska. När folk ser vad jag vill. Och bekräftar det.
Chris Schenlaer blåser bort några strån av sitt långa hår, som ramlar fram i ansiktet.
Det ser vant ut.

Trans och cis och mycket mer

Den som vill veta mer om könsdysfori och könskorringering kan läsa på webbplatsen transformering.se – där finns råd om bemötande, en ordlista och mycket mer.
Gå till toppen