Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hela hans liv har präglats av faderns alkoholism

Uppväxten med en alkoholiserad pappa har präglat Frederik. Här berättar han om sin barndom — anpassningen, oron och bristen på pengar — och hur relationen mellan honom och fadern ser ut i dag.

”Anpasslig. Och arg. Så skulle jag som vuxen beskriva mig själv som barn. Arg på hur orättvist livet var. Att inte kunna följa med på lägerskola eller kunna berätta vad man hade fått i julklapp eftersom vi inte hade råd med det. Att oroa sig långt i förväg om hur det kommer att gå under konfirmationsfesten. Alla löften som bröts, gång på gång.
Oro, ilska, skam och anpassning. Hela Frederiks barndom präglades av pappans alkoholism.Bild: Julia Lindemalm
Detta har präglat hela mitt liv. Jag står inte ut med orättvisor, vare sig stora eller små. Jag blir oproportionerligt arg och det här draget har jag som vuxen arbetat mycket med att dämpa.
Och sedan all denna anpassning till en annan människa. Barn till alkoholister lär sig tidigt att anpassa sig, in absurdum. Pappa somnade efter att han hade druckit och då fick man se till att vara tyst. Det var lätt, trots att man var liten. För om pappa sov fick resten av familjen en lugn stund.
På många sätt har jag haft tur. Vi blev mobbade, utsatta för elakheter och mobbning, sjuka psykiskt och själsligt. Men min pappa slogs aldrig när han var full. Jag och min syster behövde aldrig oroa oss för vad han skulle göra med mamma om vi inte var hemma.
Vi levde på mammas lärarlön och lånade pengar för att kunna upprätthålla bilden av den problemfria övre medelklassfamiljen.
Men pengarna söp han upp, och hans företag gick i konkurs gång på gång på grund av supandet. Alkoholister säger att de super för att de har förlorat sina jobb, för att de inte har några pengar, för att de inte fick en kund de hade hoppats på. Anhöriga vet att det är spriten som skapar problemen. Som gör att alkoholisten inte får saker gjorda, missar tider och tabbar sig på anställningsintervjuer.
Vi levde på mammas lärarlön och lånade pengar för att kunna upprätthålla bilden av den problemfria övre medelklassfamiljen. Inte en dag sjukskrev mamma sig. Trots alla nätter han levde rövare och skulle upp och härja och snacka med henne, eftersom han hade sovit bort halva dagen och vaknade vid tvåtiden på natten. Och vi fick aldrig vara hemma från skolan, absolut inte, livet skulle pågå som om allt var bra där hemma. Skammen är en stark drivkraft.
Frederiks alkoholiserade pappa somnade ofta efter att han hade druckit. Då såg resten av familjen till att vara så tyst som möjligt för att få en lugn stund. Bilden är arrangerad.Bild: Julia Lindemalm
Precis som många andra barn till alkoholister var jag ett lillgammalt barn. Jag ville att mamma skulle vara glad och var henne alltid till lags. Jag minns hur mamma och jag tog flygbåtarna över till Köpenhamn vid jultid och gick och tittade på juldukningarna på Royal Copenhagen, och fönstershoppade på Illum. Andra tioåringar hade tyckt det var trist och tjatat om Tivoli eller något annat kul, men inte jag. Jag förstod att detta var gratis och därför var vi här. Mamma var nöjd och då ställde jag upp.
Jag försökte också på egen hand underlätta för mamma. Men som barn gör man lätt felbedömningar.
Redan på mellanstadiet cyklade jag hem under varje lunchrast för att kolla hur pappa mådde; hade han börjat dricka, sov han, var han hemma överhuvudtaget? På det sättet kunde jag bilda mig en uppfattning om hur resten av dagen skulle bli. Jag tänkte inte på det så, jag skulle bara hem en sväng. Under högstadiet cyklade jag ofta inte tillbaka till skolan. Mamma blev sur. Hon skämdes över min höga frånvaro.
Alla dansar runt utan att egentligen veta stegen eller prata om ens agerande.
Eftersom vi aldrig pratade om pappas supande kunde hon heller inte kommunicera varför hon blev arg på mig. Som i de flesta familjer där det finns en alkoholist håller man på med den här 'dansen'. Alla dansar runt utan att egentligen veta stegen eller prata om ens agerande.
Men så en dag rämnade allt, den klassiska droppen rann över. Den ständiga anspänningen, känslan över att vara gisslan i sitt eget hem, blev för mycket. Jag var i femtonårsåldern och min mormor var på besök. Hon hade aldrig hört pappa tala till mamma när han var full, och hon blev helt chockad. 'Du kan inte stanna här en sekund. Nu följer ni med mig direkt', sa mormor till mamma. Jag packade bara ner min pyjamas, sen drog vi. Det var så himla skönt, jag sörjde inte min pappa en dag, önskade istället att mamma hade flytt hemmet tidigare.
Läs också Hon vill få vuxna att tala med barnen.
Två år senare hörde pappa av sig, från Mallorca av alla ställen. Han hade via en kompis börjat gå på AA-möten där. I dag har vi en bra relation, en vuxen föräldra-barn-relation. Han är nykter alkoholist sedan många år.
Han var med på min fyrtioårsfest och mina barndomsvänner kunde knappt tro att det var samma person: 'Tänk så rädda vi var för din pappa, och nu är han så trevlig.' Och just så är det. Alkoholism är en sjukdom. Beroendet skapar en hemsk människa, människan är inte sådan av sig själv. Du föds inte till alkoholist."
Gå till toppen