Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I trygg famn

"Skyddsmantelmadonnan" kallar skulptören Lena Lervik sitt verk i brons framför Domkyrkan i Lund. Figuren, vars form och titel knyter an till en medeltida tradition där Mariaskulpturer, ofta i trä, skyddar barn eller lärjungar under sin mantel, är liten och ganska introvert.
Lena Lerviks skulptur "Skyddsmantelmadonnan". Skulpturen möter besökaren från en liten upphöjning vid foten till Domkyrkans norra torn som ibland benämns Mariatornet.Bild: Ingemar D Kristiansen
Skalan är strax under naturlig storlek, vilket förstärker den lågmälda känslan: madonnan tar inte platsen i anspråk, blir inte en del av vår värld. Bortsett från ansiktet, som på ett underligt sätt växer fram ur mantelns trådar, är kroppen realistiskt gestaltad – men tröst och nåd söker man förgäves i hennes halvslutna ögon, eftersom blicken inte möter betraktarens.
Sedan 2003 härskar Peter Lindes "Henric Schartau" med högburet huvud över Domkyrkoplatsen en bit söderut. Tänk om hans självupptagna uttryck hade kunnat balanseras av en lika anspråksfylld Mariafigur vars gestalt bredbent signalerat: Jag är större än allt hat, all rädsla. Jag skyddar de ensamma och de saktmodiga. Barnen på flykt – alla. Jag är trygg, ja jag är orubblig. Jag är oändlig kärlek, klå det om du kan!
Eller nåt annat, men åtminstone något som känns samtida och uppdaterat. Istället spelade kyrkan säkert och satsade på ett verk som varken är nytt eller unikt: konstnären har gjort likadana madonnor i Båstad 1989, Vetlanda 1993 och Borlänge 2002. Varför inte en tävling där olika konstnärers idéer om en Mariafigur för 2015 hade kunnat mötas och sporrat samtalet om religionens plats i vardagen nu, idag?
Gå till toppen