Vi – eleverna – sitter på rad i väntrummet, klädda i likadana kläder: vit skjorta, hängslen och svart kjol eller byxor. En gammal radio står på i bakgrunden.

Framför oss finns ”The Octopus”, varelsen som består av tre kvinnor klädda i svart sammet. En har skor med enorma sugproppar, en har skyhöga klackar och måste använda kryckor om hon inte vill slingra sig fram på golvet. En elev viskar att det känns som att ha stigit in i ett avsnitt av Twin Peaks.

Bläckfisken betraktar oss gåtfullt och berättar vilken lektion var och en ska gå på. Man tar då ett ägg och överlämnar det till läraren.

En timme tidigare har jag skrivits in i Sisters Academys internatskola genom att krypa in genom en liten öppning vid golvet. Under de 24 timmar jag är där skenar associationerna vilt. Ena stunden är jag Alice som fallit ner genom kaninhålet. Andra stunden Harry Potter som går från den ena mystiska lektionen till den andra.

I tre veckor pågår internatskolan där minimumvistelsen är ett dygn. Det är en sanslöst magisk värld som har skapats på Inkonst. Teaterlokalen är fylld med våningssängar där eleverna sover och väcks på morgonen med fågelsång. I de övriga rummen pågår lektionerna. Lärarna heter saker som The Chain Hand Pianist, The Shape Shifter, The Untamed, The Gardener.

Väggarna är överdragna med röd sammet och överallt finns en tät mystisk ljudmatta. Det är ett annat universum där det är det mest naturliga i världen att The Nurse sveper förbi i kåpa och en Evoker sitter i trappan och spelar flöjt. Som performance är det utsökt vackert och uttänkt in i minsta detalj. För att ytterligare distansera sig från vardagen förväntas alla tala engelska.

Jag kan inte erinra mig ett lika ambitiöst konstprojekt i Malmö och det måste sägas: det är ytterst tappert av Inkonst att upplåta sina lokaler åt detta all inclusive-projekt. Även från deltagarna krävs mod då lektionerna bygger på interaktivitet. Från ett lektionsrum kan man höra pianomusik, från ett annat primalskrik.

Vissa pass som jag går på närmar sig terapisamtal om döden och katharsis, andra är stränga och disciplinerade. Och så finns det lektioner som är så New Age-flummiga att jag vill fly därifrån. Som när jag förväntas stoppa ner huvudet i en lövhög medan läraren ler varmt mot mig. Eller när någon frågar om jag minns ljuden i mammas mage.

Tanken med internatskolan är att eleverna ska utforma sina poetiska jag. Vi får ta del av ett manifest som konstaterar att det rådande systemet varken är ekologiskt eller ekonomiskt hållbart. Sisters Academy är en förberedelse för det nya paradigmet, där man distanserar sig från rationaliteten och hyllar kreativiteten. Med Joseph Beuys ord utropas att alla är konstnärer.

Det är svårt att bli klok på teoribygget, det är en märklig mix av romantikens hyllning av skönhet, sinnlighet och Brechts ideal om konsten som en reell politisk kraft. Internatets rektor Gry Worre Hallberg, ena halvan av arrangörsduon Sisters Hope från Danmark, säger att det inte är en utopi utan snarare ett utforskande.

Sisters Academy är ett koncept som även provats på en dansk skola och projektets långsiktiga mål är att förändra utbildningssystemet. Men under mitt dygn på Malmöinternatet undrar jag flera gånger över kritikens roll på skolan. Visst kan man säga emot de schamanliknande lärarna. Samtidigt är internatskolan marinerad i sensualitet och vänlighet – det känns mer som att välkomnas in i en varm familj än att gå i skola, att protestera då kan jämföras med ett föräldrauppror.

Och stundtals ligger budskapet och stämningen nära sekternas: här inne badar vi i ljus och framåtanda, där ute finns mörkret och helveteskarusellen. Under dygnet går också brandlarmet och eleverna leds ut på gården där vi ska sätta på oss ögonbindlar för att inte bryta konstprojektets fiktion. Efter ett tag kommer klaustrofobin, och när jag vill prata med eleven bredvid sätter en lärare handen på min mun och uppmanar mig att försöka ta in situationen. Projektet bygger på total tillit till arrangörerna – och de är verkligen professionella – men ute på gården, blind med larmet tjutande i öronen, blir kravet på fiktion ett hårt tryck på bröstet.

Efteråt kommer tvivlet, borde jag ha agerat annorlunda. Att reflektera över sitt agerande inne på skolan är en nödvändig, och inte oproblematisk, del av upplevelsen.

När jag efter 24 timmar ska skrivas ut är jag djupt splittrad. Å ena sidan längtar jag efter att komma ut och ägna mig åt kritiska diskussioner där världsliga faktorer är viktigare än att lukta på löv, där man rannsakar hierarkier och realpolitik. Å andra sidan vill jag dröja mig kvar i den drömliknande internatvärlden som präglas starkt av skönhet och andlighet.

Sisters Academys akilleshäl är att det representerar ett paradigm som i sin helhet svårligen går att applicera på vardagslivet. Men om man betraktar internatskolan som ett estetiskt projekt, snarare än ett politiskt, är det fantastiskt att hoppa ner i kaninhålet och för en stund bli mer sinnligt väsen än människa.