Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Behrang Miri: Det är lättare att sparka neråt

Majoritetssamhället ser sig själv som en räddare i nöden vars uppgift är att ”rädda” folk från orten bort från ”islamisering”, ”kvinnoförtryck” och ”våldsbenägenhet”. En verklighet träder fram där normalisering av rasism har blivit ett faktum. Låt oss ”rädda” alla förtryckta muslimska kvinnor bort från alla patriarkala muslimska män upprepas gång på gång. Majoritetssamhället vill med andra ord ”rädda” alla förtryckta förortskvinnor bort från förtryckande förortsmän.
Jag är trött på detta sätt att se på våra förorter och på alla de normbrytande grupper som bor i dessa områden. Den stereotypa beskrivningen av muslimer är inget nytt fenomen utan har funnits länge i den västerländska kontexten. ”Den muhammedanska barbaren” och ”Skogsturken som äter oskyldiga barn” är två beskrivningar som bekräftar att samtidens porträttering av muslimer har en historisk koppling.
Patriarkalt förtryck med alla dess förminskande mekanismer finns över hela världen, även i Sverige. Partriarkala normer och strukturer finns dessutom över hela landet Sverige. Men att tolka av den senaste tidens debatter verkar många avvisa detta faktum. Det är alltid lättare att slå mot de grupper som har minst makt och upp-lever störst social utsatthet. Men varför har vi i Sverige fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister, medan Pakistan och Bangladesh har haft två kvinnliga presidenter? Förklara hur det kommer sig att en kvinna tjänar i snitt 5 000 kronor mindre än en man med samma meriter?
Varje dag träffar jag kvinnor i förorten – starka krigare – starka systrar. En gemensam nämnare är de erfarenheter de har från strukturell rasism och diskriminering som de har upplevt. Att bli nekad jobbintervjuer på grund av ens namn. Att känna sig förminskad i relation till majoritetssamhällets olika maktsfärer.
Men så fort dessa röster och perspektiv kommer till ytan så tystnar den massan som annars så aktivt vill ”rädda” förortens kvinnor. Nej – strukturella och maktkritiska analyser ryms inte in i diskursen för då rubbar man på majoritetssamhällets privilegier och bibehållande av de rådande strukturerna och normerna – boven i dramat måste ju alltid vara den andra och inte en själv – en ”räddare i nöden” kan ju inte själv vara en del av problemet. Men det verkliga livet är inte en Hollywoodfilm – kom ihåg det!
Att SVT:s serie Fosterland vann Kristallen – riktigt tungt!
Gå till toppen