Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Andreas Ekström: Hon hade varit dubbelt så gammal nu

I veckan kom domen för dubbelmordet i Dalby. Och det totala mörkret sänker sig.

Så fick han sin livstidsdom fastställd till slut, mannen som drabbades av någon sorts vanföreställningar och dödade sin familj i Dalby i vintras.
Den där händelsen lämnar mig ingen ro.
Jag satt på häktningsförhandlingen i Lunds tingsrätt i december, bara några meter från honom. Han satt under en sådan där orange filt som de har på häktet, tunn och praktisk. Den var inte orange den där dagen, den var svart. Eller snarare som ett svart hål, en plats dit precis all energi och allt ljus graviterade.
Jag minns vakterna som eskorterade honom. De är erfarna personer, som möter alla typer av människor under vad som kanske är deras livs hemskaste dagar. De hade ändå skuggor i ansiktet den där förmiddagen.
Vad de kände vet jag inte. Jag vet inte säkert vad jag själv kände heller, trots att det nu har gått nio månader. Den lilla som dog hade varit dubbelt så gammal som hon fick bli, säkert lärt sig gå, fått en massa små tänder och övergått från två till en tupplur per dag.
Har vi en samhällelig plikt att avsky mördarens handling? Låsa in honom för att utkräva upprättelse för de dödas anhöriga? Ja. Mördaren anser att han är sjuk, och får visst stöd för den uppfattningen. Men tillräckligt sjuk för att dömas till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, det vill säga fullt möjligt en längre förvaring än livstids fängelse, nej, varken tingsrätt eller hovrätt tyckte det.
Jag har den största respekt för svårigheterna i deras arbete, och skulle aldrig drömma om att tvärsäkert påstå att de har gjort rätt eller fel.
Som människa kan jag ändå önska att det fanns en sorts nåd för alla inblandade. En kraft för de närmast anhöriga att hitta en ny vardag bortom en obegriplig förlust. En möjlighet för honom som gjorde det oförlåtliga att kunna leva åtminstone några dagar av sitt framtida liv på ett i mänsklig mening produktivt vis, göra nytta för någon annan, få några minuter då han får vila från det som kommer att äta honom så länge han lever.
Kan man kombinera allt detta motstridiga?
Jag vet inte. Men jag tror att man måste försöka.
Appendix. I onsdags lämnade jag min treåring på hans förskola som vanligt. Jag fick en puss. Det är olika öden vi får här i livet: samma dag fick en annan treåringspappa vid Turkiets kust pussa sin lille grabb för sista gången. Ni har alla sett bilden. Vi kan nog göra ännu lite till för att hjälpa, i detta paradis som vi har turen att bo i.
Gå till toppen