Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Svart på vitt

Efter rapporteringen kring morden på Ikea i Västerås har det blossat upp en intensiv diskussion om svensk pressetik.

Bild: Jenny Rydqvist
En måndag, klockan 12.30, hittades Ola Jeppsson Granat hängande död i en trappuppgång i sin bostad på Storgatan 22 på Lugnet i Malmö. Han hade haft ett oregelbundet sätt att leva och hade en gång tidigare försökt ta sitt liv.
I Stockholm har den oärliga och ogifta Hilda Kristina Andersson från Hallstorp häktats sedan hon stulit kläder av sin arbetsgivare, Gustaf Ekström. Kläderna har hon pantsatt, och pengarna har hon använt för sitt uppehälle.
Och i Västerås mördades en kvinna och hennes vuxne son på ett möbelvaruhus. Den misstänkte gärningsmannens motiv är ännu inte klarlagt. Han är flykting och kommer från Eritrea.
De två första händelserna är nyhetsnotiser. Den ena publicerades i Nyare Blekings-Posten 1884 och den andra i Tidningen Kalmar 1897.
Den tredje händelsen har det rapporterats om i samtliga svenska medier den senaste månaden.
Polis på plats utanför Ikea under dagen för mordet.Bild: Peter Krüger / TT
Nyhetsförmedlare som på det här sättet återger någon av de tre händelserna ovan begår inget som helst brott. De två grundlagarna yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen finns rent av till för att skydda rätten att återge dem.
Trots det ser vi inte längre händelser som självmord rapporteras som nyheter, eller bagatellartade stölder med namn och civilstatus på de inblandade. Detta har de etablerade medierna gemensamt kommit överens om genom ett pressetiskt regelverk.
De första reglerna kom år 1900. Decennier av skandalös och hänsynslös rapportering kring brott och olyckor hotade förtroendet för svenska tidningar, som samtidigt hade börjat nå allt fler tack vare utvecklad tryckteknik.
Pressetiken har sedan dess utvecklats i omgångar. Idag finns ett självsanerande system med bland annat sjutton regler som journalister inom press, radio och tv förhåller sig till när de rapporterar om nyheter och andra händelser.
Det i sig garanterar inte en i alla lägen felfri journalistik. Övertramp begås hela tiden.
Men om inte journalisterna och publicisterna själva hade skapat en struktur för att hantera sådana övertramp, hade med största sannolikhet staten gjort det åt dem. Och risken finns att Sverige då hade haft en mer begränsad, och i värsta fall politiskt styrd tryck- och yttrandefrihet.
Nu är alla etablerade medier eniga om att man ska ”iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök”. De två vuxna barn som Ola Jeppsson Granat lämnade efter sig hade därför idag sluppit se sin pappas tragiska död som en snaskig notis i tidningen.
Och om någon mot förmodan hade brytt sig om att skriva om pigan Hilda Kristina Anderssons brott hade de bemödat sig om att anonymisera henne för att inte offentligt förnedra henne i hennes fattigdom.
Att de här pressetiska förhållningssätten är bra är nog de allra flesta i Sverige överens om. Det finns ingen opinion som kräver att fattiga som stjäl kläder ska hängas ut med namn.
Det finns en diskussion kring hur journalister bör rapportera om självmord, men ingen samlad kraft som menar att medier, i syfte att vilseleda befolkningen, mörkar sanningen om människor som väljer att ta sitt liv.
En sådan kraft finns däremot när det handlar om migration och integration. När det blev känt att två människor blivit mördade på Ikea i Västerås den 10 augusti startades genast en tråd på diskussionsforumet Flashback. Det femte inlägget föreslog ”tiggarpack”, det sjunde löd: ”Terrorbrott? Muslimer?” Och så var de rasistiskt färgade spekulationerna om mördarens motiv och etniska tillhörighet igång.
När ett flertal etablerade nyhetssajter sedan valde att skriva att gärningsmannen var flykting, och dessutom angav hans nationalitet, tilltog ryktesspridningen ytterligare, så till den grad att tidningar som Aftonbladet valde att lägga om rutinerna för sin rapportering för att stävja hatet.
Mediedebatten som följt efter händelsen har på nytt kastat ljus över en allt allvarligare misstro mot det offentliga samtalet hos stora delar av befolkningen. Det är en misstro som göds av hat och politisk propaganda på sajter som Avpixlat och Exponerat, och som den gångna veckan aktualiserats ytterligare efter att två journalister hotats för att de granskat en inflytelserik, rasistisk bloggare.
Enligt en mätning som gjordes av SOM-institutet 2013 anser en knapp majoritet av svenskarna att medierna inte berättar ”sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”.
Ett av de vanligaste sätten att underblåsa den här uppfattningen är att koppla samman samhälleliga utmaningar som förknippas med mi-gration, och den pressetiska hållning som säger att man inte i onödan ska ange människors etniska bakgrund om det riskerar att spä på folks fördomar. Därmed framstår det som om medierna mörkar problem som hör ihop med invandring.
Dag Thorén, som studerat medievetenskap vid Lunds universitet, har synat den här verklighetsuppfattningen genom att gå igenom en diskussionstråd på Flashback. Enligt honom befinner sig de som tror att till exempel Sveriges Television, eller Sydsvenskan för den delen, undanhåller läsarna avgörande information, på ett så stort avstånd från de här mediernas verklighetsbeskrivning att det helt håller på att underminera möjligheterna att föra ett demokratiskt samtal om migrationsfrågor.
– Människor kan så klart ha olika åsikter. Men det som medie- och demokratiforskare nu är oroliga för är att man inte ens ska kunna diskutera saker och ting på samma premisser, säger Dag Thorén.
Analysen av Flashback-tråden, som har över 29 000 inlägg, visar också att skribenternas sätt att förhålla sig till traditionella mediers verklighetsbeskrivning får deras egna högst politiskt och ideologiskt präglade uppfattningar att framstå som objektiva sanningar.
Att det finns ett politiskt intresse för den här världsbilden är tydligt, något som framkom när SD-ledaren Jimmie Åkesson i sitt sommartal förra helgen ironiserade över Sveriges Radios nittioårsjubileum. ”Nittio långa, stolta år i frihetens, oberoendets och demokratins tjänst”, sa Åkesson sarkastiskt. Kommentaren möttes av skratt och applåder.
Dag Thorén varnar för att underskatta kraften i det här som han kallar för en mörkläggningsdiskurs, som han tror riskerar att påverka även den traditionella journalistiken.
– Bara det att etablerade medier nu börjar definiera sig utifrån att de inte är som till exempel Avpixlat tyder på det, säger han.
Samtidigt har ett antal etablerade skribenter på några av landets största tidningar efterlyst en uppgörelse med vad de anser är en ängslig rapportering kring integrationsproblem.
Per Gudmundson.Bild: Bild: Malin Hoelstad
Per Gudmundson, ledarskribent på oberoende moderata Svenska Dagbladet, är en av dem. Han menar för sin del att rapportering om etnicitet och ursprung borde ske oftare.
– Jag är rädd för en situation där allt fler läsare vänder sig till alternativa källor där det förekommer spekulationer och avsiktliga förvrängningar av verkligheten för att de misstror etablerade mediers information, säger han.
Det finns två frågor som är grundläggande för journalistiken. Den första är: Är det sant? Den andra: Är det relevant?
Att många nu tycker att frågor som rör migration och integration är viktiga, gör att visserligen sann information om nationalitet och etnicitet också allt oftare upplevs som för sammanhanget relevant information.
– Eftersom integrations- och invandringsfrågor kommit upp ”top of mind” hos folk borde vår rapportering och nyhetsvärdering också spegla detta, säger Per Gudmundson och fortsätter med Ikea-fallet som exempel:
– Aftonbladet hade stuvat undan informationen om att gärningsmannen var asylsökande i brödtexten. I norska tidningar var det rubriken.
– Om det finns en oro för att en etablering av en flyktingförläggning ska leda till sociala problem ska vi kanske styra vår nyhetsvärdering efter detta.
Per Gudmundson har fått skarp kritik även från andra borgerliga skribenter. Och han upplever att stödet för hans hållning är svagt inom mediekåren. Åtminstone offentligt.
– Men jag misstänker att bilden inte är så entydig som man får intryck av i debatten, säger han.
Journalisten Björn Häger är ordförande i Publicistklubben. Genom den posten leder han också Pressens samarbetsnämnd, som tar fram de pressetiska reglerna. Någon förändring av reglerna har inte diskuterats, säger han och påpekar att punkten om etnicitet inte på något sätt förbjuder att ange människors bakgrund. Istället varnar han för att en överdrivet försiktighet kring rapportering om migration och integration bidrar till att skapa ”två parallella verkligheter”.
– Journalistik handlar om att skriva och berätta om sånt som folk vill veta mer om, vad människor upplever som problem i samhället. Det är viktigt för oss att inte väja för de svåra frågorna, eller låta bli att rapportera om vissa problem, säger han.
Att hatsajter och sociala medier skapar en ökad efterfrågan på människors etnicitet vid rapportering om brott och samhällsproblem betyder inte automatiskt att information om etniciteten blir mer relevant. Det säger Stig-Arne Nohrstedt, medievetare och professor emeritus vid Örebro universitet.
– Etnicitet är kanske relevant utifrån vad läsarna tycker. Det finns en jävla massa folk som stödjer SD, och som tycker att man varje gång, och gärna oftare än så, ska skriva ut etnicitet när invandrare begår brott. Men då handlar det inte om relevans och saklighet, utan om efterfrågan och önskemål, säger han.
Enligt Stig-Arne Nohrstedt är journalister i stressad redaktionsmiljö dåliga på att reflektera kring just relevansen i olika uppgifter. Det menade han och Mats Ekström redan 1996 i boken ”Journalistikens etiska problem”.
Den här problematiken har blivit än mer akut idag, menar han, och tar Ikea-fallet som ett tydligt exempel. Var informationen om att den misstänkte mördaren var flykting relevant för sammanhanget, det vill säga själva mordet, innan det var känt att den misstänkte dagarna före fått besked om utvisning? Det tycker inte Stig-Arne Nohrstedt.
– Journalistiken som institution är svag och inte rustad för att ta relevansproblematiken. Om man inte stärker journalistiken i det här avseendet riskerar man att drivas iväg och då hamna i ett väldigt farligt läge.
Britt Börjesson.Bild: Johan Wingborg
Britt Börjesson på Göteborgs universitet har forskat om pressetik sedan 1980-talet. Hon anser att situationen idag delvis påminner om den på 1800-talet, när lättare och billigare teknik gjorde det möjligt för fler att sprida sig i tryckt skrift.
Men hon tror att det kan bli svårare, om inte omöjligt, att reglera sociala medier och hatsajter med ett etiskt regelverk och få dem att ta ett journalistiskt ansvar. Hon tror dock att politikerna kommer att akta sig för att påverka situa-tionen med lagar, även om förtroendet för ett gemensamt offentligt samtal alltså tycks alarmerande lågt.
– Det finns exempel på länder där lagstiftande myndigheter reglerar pressetiska frågor. Som den danska presslagstiftningen, eller i England, där det pressetiska systemet kommit ur propåer och påtryckningar från parlamentet. Inget av dem har varit särskilt lyckade, säger Britt Börjesson.
Bild: ANDERS WIKLUND / TT
Ola Larsmo, ordförande i Svenska Pen, håller med om att en sådan utveckling i Sverige, med en politisk inskränkning av yttrandefriheten, vore olycklig. Även han framhåller England som varnande exempel, ett land som alltså glider allt längre ner i internationella pressfrihetsrankningar på grund av politisk klåfingrighet.
– Där pratar man nu också om hårdare lagstiftning. Kommer man dithän i Sverige är det ett sluttande plan. Då kan väldigt mycket börja ryka, säger Ola Larsmo, som istället hoppas på en starkare tillämpning av befintliga lagar.
Något som också håller på att ske. I våras lanserade polisen ett särskilt IT-brottscentrum som ska fokusera på näthat. Dessutom pågår en statlig utredning som ska se över om lagarna kring hot och kränkningar behöver stärkas och moderniseras. Utredningen får dock inte inskränka tryck- och yttrandefriheten på något avgörande sätt, står det i direktiven från den förra regeringen.
Utredaren Gudrun Antemar, som ska vara färdig sista januari nästa år, har avböjt att kommentera sitt arbete.
Men frågan rör inte bara medierna. Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, ser med oro på hur även polisen påverkas av intensiv ryktesspridning på nätet.
– Det finns klara politiska intressen bakom de här kampanjerna. Det har varit väldigt tydligt när det gäller Ikea-fallet, men också i andra sammanhang. I vissa lägen kan de ryktena bli så starka att polisen måste gå ut och informera för att förebygga andra problem, ibland genom att ge mer information än vad man annars skulle ge. Samtidigt ska man vara medveten om att det kan skada förundersökningen, säger Jerzy Sarnecki.
Alla som intervjuats i det här reportaget ser med oro på den klyfta som uppstår när allt fler väljer att överge etablerade medier för att istället få sin världsbild bekräftad av högerextrem propaganda.
Men det är inte bara dem förtroendekrisen handlar om. Det påpekar Rouzbeh Djalaie, som för snart tio år sedan var med om att grunda tidningen Södra Sidan i Stockholm. Syftet var att nå grupper som inte känner sig involverade i den traditionella mediebevakningen, framför allt personer med utländsk bakgrund.
Rouzbeh Djalaie, som idag har ett liknande uppdrag på P4 Stockholm, ser med viss irritation på diskussionen som förs just nu.
– Om man oroar sig för att folk väljer Avpixlat istället för mainstreammedier borde man, åtminstone inom public service, oroa sig för att man når så få med utländsk bakgrund, säger han.
För Rouzbeh Djalaie är det tydligt att det blivit mer rumsrent att på till exempel Facebook dela rasistisk propaganda. För den etablerade journalistiken är det då extra viktigt att komma ihåg kravet på relevans och saklighet, menar han, och inte dras med i uppfattningen att allt som är sant också är relevant.
– Det är ganska sällan folk med annan bakgrund än svensk skildras som subjekt eller aktiv medborgare. Om man nu dessutom börjar fundera på om man vid brott ska ange etnisk bakgrund, då är det klart att det påverkar förtroendet ytterligare. Varför ska man konsumera den typen av medier då? frågar sig Rouzbeh Djalaie.

Lagar och regler

Det finns sjutton punkter i det pressetiska regelverket. Reglerna är framtagna av Pres-sens samarbetsnämnd, som består av Publicistklubben, Svenska journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. Pressens samarbetsnämnd är också huvudman för pressombudsmannen, PO, och Pressens opinionsnämnd, PON.
Människor som upplever att de personligen lidit skada av en publicering kan anmäla det till PO. Om denne anser att publiceringen brutit mot god publicistisk sed skickas ärendet vidare till Pressens opinionsnämnd, PON, som tar det slutgiltiga beslutet.
PO och PON kan pröva alla periodiska skrifter med utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Detta oavsett om de är anslutna till någon organisation. Sändningar på radio och tv prövas av Myndigheten för radio och tv.
Utöver pressetiken finns det flera lagbestämmelser som begränsar tryck- och yttrandefriheten. Dessa är bland annat publiceringar som hotar rikets säkerhet, förtal, hets mot folkgrupp, spridning av barnpornografi, förolämpning, olaga våldsskildring och hot.

Pressetiken om etnicitet och nationalitet

1934 antar Publicistklubben en regel som säger att yrkesbeteckning eller politisk eller religiös ståndpunkt inte ska framhävas i brottsrapportering om det inte står i direkt samband med brottet.

1944 läggs även ras och nationalitet till.

När hela det pressetiska systemet omarbetas 1974 antas en formulering som i stora delar liknar den som finns idag.

Gå till toppen