Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Anahita Nicoobayan Shiri: Jag är en människa - bara det

”Jag är så glad att en rasifierad tjej blev vald till ordförande!” utbrast en halvbekant tjej till mig under en utekväll.

Tjejen hade själv utländskt påbrå och syftade på min nya post inom Utrikespolitiska Föreningen i Lund, som jag för övrigt är mycket glad över och som jag hoppas inte har alltför mycket att göra med min iranska bakgrund.
Hur kan vi ha kommit så långt att vi kallar varandra för “rasifierade” som om det vore en inkluderande eller förenande term? Kära vän – förstår du inte din kommentar endast avslöjar alla de fördomar du har om min person baserat på en enda dimension av den? Du vet ingenting om min sociala eller kulturella bakgrund, min personlighet eller min uppväxt. Inser du då inte att om jag är rasifierad är det för att du ser mig genom ögonen av en rasist?
Rasifierad är inte något man är. Rasifiering är ett perspektiv. Överallt i vår värld är vi mer eller mindre främmande eller hemma, men beroende på hur vi väljer att granska oss själva och varandra kan vi avgöra hur stor makt vi tillskriver den bokstavligen hårfina gränsen mellan oss. Att människor med antirasistiska värderingar – vilket jag antar att den här tjejen i själva verket hade – väljer att dela ut komplimanger med ett språk framvuxet ur hat och stereotyper är otroligt skrämmande. Det är även talande för hur farligt det kan bli att delta i den debatt om etnicitet och rasism som pågår i vår isolerade lilla del av Europa, som i sin tur inhägnar endast en bråkdel av världens människoliv men som tar sig själv på oerhört stort allvar.
Kanske tänker jag för globalt. Men jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: din fördom är inte mitt problem. Jag tänker inte dela ditt snäva perspektiv på mig. Jag är inte rasifierad, jag är en människa. Precis lika mycket människa som den syriske pojken som spolades upp på en turkisk strand och som drog i samvetstrådarna hos dem som genom datorskärmen såg bilderna på hans livlösa kropp. Som påmindes om vilka det är som faktiskt är offer för de skeva maktstrukturer och resursfördelningar som pågår utanför vår bubbla, vari vi har lyxen att inte se bortom blicken av en inskränkt rasist.
Gå till toppen