Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Feel good om att må dåligt

Rickard Törnkvist

Kanindansen. Natur & Kultur.

”Jag arbetade och blev sjuk”, lyder en central mening i Rickard Törnkvists debutroman "Kanindansen".
"Kanindansen" är Rickard Törnkvists debutroman.Bild: Moa Karlberg
De senaste årens litterära trend, i såväl poesi som prosa, har varit omänskligt pressande arbetsmiljöer. Författare har gestaltat stressen inom vårdyrken, storkök och i varuhusens kassor.
Kanske vore det logiskt om de kommande årens skönlitteratur visar på följderna: överansträngning, när folk bryter samman. Det gör i alla fall "Kanindansen" som skildrar reklammannen Ruben Larssons ”reaktiva psykos”. Uttrycket att ha tomtar på loftet blir här konkret.
Ruben råkar i slagsmål med en lemur på Skansen, knäcker nacken av den och blir tvångsintagen på psyket. Han vaknar upp under protest. Inte kan väl han vara ”psyko”, han har ett jobb att sköta. Men efter hand smälter han in på avdelningen, får en relation till vårdpersonalen och relaterar till ”vi dårar”. Mer än en gång refererar författaren till filmen "Gökboet".
Det är mycket djur i romanen. Kanske kräver psykbrytskildringar – om jag får uttrycka det vanvördigt – något annat än jordnära berättande. En av höstens romandebuter, dramatikern Malin Axelssons "Anropa", skildrar en – troligen psykotisk – kvinna som delar liv med ett gäng kedjerökande schimpanser.
"Kanindansen" fångar känslan av att leva i exil, och skammen inför dem som befinner sig därute, i det verkliga livet. Romanen blir en symbolisk skildring av ”arbetslinjens” järnhårda lagar som stämplar långtidssjuka som parasiter, ”en liten skit som kostar samhället en massa pengar”. Visa svaghet är fruktansvärt. Ruben förbjuder flickvännen att besöka honom. Han tror att impotensen, medicinernas biverkning, ska synas utåt.
I förlagets författarpresentation sägs Törnkvist vara förtjust i dystopier och Stephen King. Det märks inte i den här romanen. "Kanindansen" är en feel good-skildring i samma anda som Fredrik Backman - med inslag av ET.
Någon kritiker har jämfört romanen med tv-dramat "Mad Men", inte så träffsäkert. Där "Mad Men" är djupverkande kuslig är "Kanindansen" flyhänt putslustig. Som en underton finns det gnagande minnet av en alkoholiserad far som trettio år tidigare befann sig i samma utsatta läge i mentalvården. Far och son – tråden är väsensskild från exempelvis Sara Stridsbergs sorgmättade "Beckomberga – ode till min familj".
Inget kan ju bli riktigt smärtsamt när Ruben för samtal med Bengtsson, en tomtepyssling som talar dialekt likt Astrid Lindgrens rumpnissetroll.
När tomten måste åka norrut för att dö kan tillfrisknandet börja. Och, ja, visst är det intressant att Törnkvist lyckas genomföra det ovanliga greppet att skildra mentalvården i godmodig ton. En ljus skildring kan säkert trösta, till och med underhålla, någon läsare. Men för min del blir det inte riktigt ”sant”. När mamman på besök helst vill skynda hem till sin epileptiska hund svider det inte till.
Gå till toppen