Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Hatet mot godheten

Claus Hjort Frederiksen är Danmarks finansminister. Han representerar det stora borgerliga partiet Venstre. För ett par veckor sedan intervjuades han i morgontidningen Berlingske.
Bild: Emil Langvad
Hjort Frederiksen var förbannad på de debattörer som kritiserat den hårda danska invandringspolitiken och avfärdade dem med formuleringar som ”fan så politiskt korrekta” Bistert konstaterade han att det är så många ”som gärna vill profilera sig som goda människor” och slog fast att ”heliga åsikter” inte var ett svar på ”de danska utmaningarna.
På sitt skrivbord har finansministern en liten pappskylt med texten: ”Var ska pengarna komma ifrån?” Borgerliga politikerns förväntade svar på den frågan är: Från företagen, från de branscher och entreprenörer som skapar jobb och tillväxt.
Lite paradoxalt då att han till de ”politiskt korrekta” räknade företrädare för flera av Danmarks ledande företag, exempelvis den stora pumptillverkaren Grundfos. Många i det danska näringslivet är oroade över Danmarks rykte i världen. Det är en rationell oro som har med marknader och rekryteringsmöjligheter att göra. Ändå väljer en tung företrädare för den danska regeringen att låtsas som om de danska direktörerna företrädde de heligas samfund. Varför? För att Hjort Frederiksens parti slagit följe med Dansk Folkeparti till en värld där de ”goda” antas vara antingen föraktliga hycklare eller fåniga fantaster och det därför framstår som mer effektivt att anklaga en motståndare för att vilja göra det rätta än att hävda att hon vill göra det orätta.
Att ”godhet” blivit ett omhuldat skällsord också i den svenskspråkiga delen av den världen påpekades häromdagen (8/9) av två skribenter i Dagens Nyheter, Erik Helmerson på ledarsidan och Kristofer Ahlström på kultursidan. Och man behöver inte skrolla många millimeter på den främlingsfientliga centralsajten Avpixlat för att bekräfta iakttagelsen. Här ett exempel från den växande kön av artikelkommentarer: ”Vill inte se en enda godhetssolare irl. Risken är att jag spyr någon av dem i ansiktet av ren vämjelse över deras aningslöshet och självgodhet.”
Det är motsägelsefullt att det i hög grad är ”Sverigevänner” som mår illa av den goda viljan. Vilket Sverige är det de vill vara vänner med? Det Sverige jag själv vuxit upp i och älskar är ju på djupet format och präglat av gestalter som uppenbarligen gör dessa ”Sverigevänner” spyfärdiga: Emil i Lönneberga, Madicken och hennes familj, Skorpan Lejonhjärta, Bamse, Fantomen och Karl-Bertil Jonsson. Godhetshatarnas föredöme tycks istället vara Karl Bertils pappa Tyko, han som tar för givet att den som ger bort något frivilligt måste vara kommunist. Generositeten som ett kamouflage för de verkliga skumma motiven? Intressant nog delar Tyko denna analys med en person som i alla fall i formell mening faktiskt varit kommunist, den gamle KGB-officeren Vladimir Putin.
I en uppmärksammad artikel i Los Angeles Times, publicerad förra våren, hävdade den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen att den politiska kultur Putin skapat i Ryssland bygger på antagandet att världen är rutten ända in i sin kärna. Alla människor, och alla stater, är amoraliska och skoningslösa egoister, men medan västvärlden hycklar och predikar tolerans och respekt för mänskliga rättigheter har han själv, och Ryssland, modet att visa, och handla i enlighet med, sin sanna natur. När Putin spärrar in politiska motståndare är han i sina egna ögon därmed också mer moralisk än de västpolitiker som nöjer sig med att låta sina pressekreterare skriva debattartiklar.
Vid litteraturfestivalen i Sigtuna i augusti i år utvecklade Masha Gessen sin analys i ett samtal med DN:s kulturchef Björn Wiman. Ungefär så här gick resonemanget: Putin har givit ryssarna rätten att slippa vara toleranta, eller om man så vill rätten att slippa vara ”goda”. Var er själva, säger han, skit i väst, det är okej att hata homosexuella.
Det är samma gåva de främlingsfientliga och nynationalistiska rörelserna runt om i Europa ger sina sympatisörer. Skit i snacket om öppenhet och tolerans och generositet, var er själva, det är ok att hata muslimer. Den främlingsfientliga retoriken fungerar som doktor Jekylls drog. När man svalt den blir man en annan som kan tillåta sig allt det som tidigare var förbjudet. Man slipper vara ”god”. Det är en härlig känsla. Men den har ett pris, både på det individuella och samhälleliga planet. Det blir allt svårare att återvända till normaliteten. Till sist har Mr Hyde tagit över.
Det är ett skäl till att jag berörs lite illa av att också anständiga politiska debattörer ibland inte kan låta bli att flirta med föraktet för godhet i den pågående debatten om flykting- och integrationspolitiken. När ledarskribenter använder formuleringar som ”den gränslösa idealismen” eller ”godhetens riddare” eller ”publicitetsprinsessor” handlar det visserligen mindre om verkligt förakt för de välmenande och mer om en härskarteknik. Motståndarna ska förminskas och buntas ihop med Don Quixote. Och det är väl egentligen inte mycket att säga om; politiska debatter mår ofta bra av illasinnade konstgrepp.
Men man bör samtidigt komma ihåg att språket inte bara speglar utan också skapar världen.
Det är detta faktum Horace Engdahl utgår från när han i sin avhandling ”Den romantiska texten” (1986) analyserar Esaias Tegnérs ”Det eviga”. Dikten är byggd kring ett antal påståenden, sentenser: Det sanna är evigt. Det rätta är evigt. Det sköna är evigt.
Horace Engdahl påpekar att dessa sentenser ”är lika mycket performativer som konstativer”. Det betyder att de inte bara påstår något utan också gör något, på samma sätt som en vittnesed i en domstol inte bara är ett påstående också en handling. ”Dikten är en aktion, som bidrar till att skapa dess egen grundval”, skriver Engdahl. Enkelt uttryckt: Så länge det finns människor som hävdar att det rätta är evigt så bekräftas och besannas detta påstående.
Det är därför (men också för att det är bra för pumpindustrin) som det är klokt att värja sig mot föraktet för idealismen och istället hålla fast vid det fan så politiskt korrekta. ”Det rätta är evigt: ej rotas der ut/ från jordens dess trampade lilja./ Eröfrar det onda all verlden till slut/ så kan du det rätta dock vilja. / Förföljs det utom dig med list och våld, / sin fristad det har i ditt bröst fördold.”
Gå till toppen