Världen

Belgrad öppnar famnen för flyktingarna

– Vi vill visa vad som är Belgrads själ. Och att Belgrad är världen.
Så säger Ivan Lalic, chef för kulturhuset Mikser i Belgrad. Huset ligger bara dryga 100 meter från parken intill busstationen som de senaste månaderna blivit läger för flyktingar på väg norrut, mot EU.

Stadsdelen som rymmer både parken och kulturhuset heter Savamala, och är ett centrum för kultur, aktivism och nattklubbar. Men det har också präglats av en tung lastbilstrafik, då det varit en genomfartsled i staden. Ivan Lalic tyckte att det stämde väl överens med Savamalas natur, att dessa människor också passerade igenom, och insåg i somras att hjälpen måste ske här. Inte i något läger utanför staden.
– Det var när vi först hörde om stängslet som Ungern planerade att bygga som det tog fart. Hjälpen strömmade till. I början hade vi mycket problem med högerextrema grupper som försökte sabotera på nätet, men det är bättre nu, säger han.
På en liten smal gata fullmålad med graffitti ligger en tomt som kulturhuset Mikser brukar använda till konserter på sommarhalvåret. Sedan början av augusti är den omvandlad till ett välorganiserat hjälpcenter för flyktingar. Volontärer delar ut mat och hygienartiklar längs en 20 meter lång rad med bord. Bakom dem står kylskåp som brukar rymma öl till konsertpubliken varma sommarkvällar. Nu innehåller de vatten, mjölk och vad annat den ständiga striden av Belgradbor kommer med. I andra änden av gården finns kläder och skor, noga utmärkt för män, kvinnor, barn. Bredvid finns lekhörnan för barn, där de kan rita, lägga pussel och hämta leksaker. Mitt på gården står några bord med förlängningssladdar med gott om grenuttag. Ett telefonbolag har dagen innan ställt ut en solenergiladdare med ännu fler laddningsmöjligheter. Här finns förstås wifi. Senaste nytt är två containrar som ska bli amningsrum och undersökningsrum för de läkare och sjuksköterskor från den privata kliniken som är på plats två dagar i veckan.
Ljiljana Cantrak är här som volontär för andra veckan i rad.
– De är så blygsamma. Ofta ger de tillbaka, säger att de inte behöver så mycket, säger hon om flyktingarna.
Bakom Ljiljana står mängde av blöjpaket travade från golv till tak.
Hon säger att sedan hon började komma hit vill hon inte vara borta en enda dag.
– Jag är liksom rädd att jag ska missa att hjälpa någon om jag inte är på plats, säger hon.
Men behöver inte ha egna erfarenheter av att ha flytt för att vilja hjälpa, säger Ljiljana Cantrak.
Men det pågår också en rörelse på Facebook bland vänner från forna Jugoslavien. En efter en byter profilbild till en med texten ”I was a refugee too”. Många delar också sina minnen av att vara på flykt tillsammans med bilden. Danijela Dugandzic Zivanovic från Sarajevo är en av dem. Hon avslutar sin berättelse med orden: ”Det här är ett slags tack till alla som hjälpte oss att känna oss mer som människor än som skräp från en misslyckad politik.”
En stor del av hjälpen till flyktingar i Belgrad kommer från Bosnien-Hercegovina. Tio lastbilar är på väg just nu, och det behövs extra volontärer för att packa ur allt.
– Belgrad är världen, säger Ivan Lalic som lånar ut sitt kulturcenters konsertlokal till flyktingmottagning.
Här finns svenska Alireza Akhondi som startade en privat insamling och med 70 000 kronor från vänner och bekanta flög från Stockholm till Belgrad och nu köper mat i mängder varje dag. Och den franska diplomaten som åker med och handlar och kör maten i sin jeep. Och den tyska läkarstudenten på utbyte i Belgrad som låter Alireza Akhondi bo hemma hos sig, så även hotellbudgeten kan gå till vatten, mjölk och bröd.
Och här finns 19-åriga Edona Vatoci från Pristina i Kosovo som är i Belgrad med ett konstprojekt. På lördag ska hon framföra en sex timmar lång performance på temat Vad tror du på? Men idag är hon på flyktingcentret och leker med barn från Afghanistan och Syrien. Hon var själv ett barn, tre år bara, när hennes familj flydde Pristina under Kosovo-kriget 1999. Hon minns glimtar av vägen de gick på, tanks nära hennes hem och hur de hamnade hos en familj i Albanien som var så snälla mot henne och de andra barnen.
– Det känns som en slags moralisk skyldighet att hjälpa till nu, säger hon.
Bredvid henne ritar Belgradbon Nevena Mitranic teckningar med flyktingbarn. Hon studerar pedagogik och turas om med sina kurskamrater att vara på plats.
– Vi tänkte att här kunde våra kunskaper behövas, säger hon.
Affärerna blomstrar i snabbmatskiosken Boba Grill i parken mitt emot busstationen där tälten står tätt och kläder hänger på tork på träden. Men priserna är desamma för alla, försäkrar ägarna Dragan och Boba Andjelkovic.
– Vi har inte höjt dem på tre år.
De har dragit ut en förlängningssladd genom köksdörren där flyktingar turas om att ladda sina mobiltelefoner.
– Det är anständiga människor. De är noga med att säga vad de ätit och druckit, vill betala för sig. Så skulle inte vi serber göra, säger Dragan Andjelkovic med ett skratt.
– Jag delar säkert ut ett trettiotal juicer varje dag, till de små barnen. Och har någon inte pengar så ger vi dem mat ändå. De har varit igenom så mycket, säger Boba Andjelkovic.
Så gott som alla kaféer, kiosker och affärer längs Karadjordjeva-gatan har nu skyltar på arabiska och engelska. De flesta är hjälpsamma och upplyser om att det finns wifi, eller vad som innehåller fläsk. På kaféet där vi tar en kaffe står det ”Betala för varorna innan de konsumeras” på arabiska och engelska. Det verkar inte gälla alla, vi betalar som brukligt i Belgrad först när vi går.
Hela dagen kommer Belgradbor med hjälp till parken. Några samlade ihop till två fotbollsmål som nu står mitt i parken. De används hela tiden. En man från serbiska bussbolaget Lasta går runt med megafon och pratar arabiska. Han delar ut reklamblad för en direktlinje med fyra avgångar dagligen, Belgrad-Kanjiza. Kanjiza är sista stoppet innan ungerska gränsen.
Gå till toppen