Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ett band stort nog för båda två

FFS

Tivoli konsertsal, Köpenhamn, 10/9.
Det är en klassisk cowboy­replik för att mucka gräl och iscensätta en duell: This town ain't big enough for the both of us.
År 2017 gjorde Sparks och Franz Ferdinand gemensam sak, under FFS-fanan. Fr v: Nick McCarthy, Russell Mael och Alexis Kapranos.Bild: Liselotte Sabroe
Det är också en klassisk Sparkstitel, användbar på alla möjliga vis när Sparksbröderna Russell och Ron Mael återvänder till Tivolis konsertsal efter 40 år, denna gång som två sjättedelar av FFS – bandet de bildat med de något yngre medlemmarna från Franz Ferdinand (bara sångaren Alex Kapranos var född när singeln "This Town..." klättrade på topplistorna).
Fusionen FFS är ett på många vis fantastiskt samarbete – vårens gemensamma album uppenbarade hur mycket dessa snudd på unika band faktiskt haft gemensamt hela tiden – som ganska väl tas om hand när de sex turnerar tillsammans. Tagningen av just "This Town Ain't Big Enough For the Both of Us" var magnifik, med en explosivitet som aldrig duon varit i närheten av på sina lågbudget­turnéer. Att Russell Mael prickar de galet höga tonerna i den spänstiga och omfångsrika melodin blir en bonus, inte längre det som hela fram­förandet hänger på.
Både bandet, scenen och stan är stora nog för både Russell och Alex Kapranos, men de agerar som om det eventuellt bara finns plats för en av dem, och att de riskerar att få kicken vilken sekund som helst om de inte verkligen jobbar för sin plats i rampljusets absoluta centrum. Det är som en duell mellan två kärleks­kranka duracell­kaniner som suktar efter publikens gunst och bifall: Vems hitlåtar får flest att resa sig i bänkraderna och jubla, dina eller mina?
Denna iver är en del av charmen, och när de gör ett gnabbande nummer av alltsammans i "Collaborations Don't Work" är showen på topp. Att låten – en svit, egentligen, späckfylld av inspirerade infall och ironisk kitsch – dessutom visar den syrlige textförfattaren Ron Mael i all hans glans bara förstärker upplevelsen. Mozart didn't need a little hack to chart/Warhol didn't need to ask De Kooning about art heter det när det ryker som mest om duellanterna.
Samspelet funkar alltså, men en smula av sanning finns ändå i titeln. De båda sångarna har helt olika utgångsläge och bekvämlighets­zon – Russells röst är en smidig stavhoppare, medan Kapranos helst går ner i sin källare – vilket ibland blir en fräck kontrast, men ibland bara jobbigt. När Russell Mael tar kommandot över "Save Me From Myself" eller Kapranos gör "A Little Guy From the Suburbs", kvällens enda nummer där hysterin tonas ner, får konserten en annan sorts skärpa. Fast den rappa växel­sången i en glättig låt som heter "Police Encounters" (vad annars?) är läcker.
Kapranos vapenbroder, gitarristen Nick McCarthy, gör ett fint och viktigt jobb kvällen igenom. Ron Mael håller en lägre profil; mest sitter han bakom sitt klaver med en uppsyn som liknar en söndagsklädd pensionär på bridge­klubben. Men i "Number One Song In Heaven" reser han sig, rullar upp byxbenen och genomför sin svår­imiterade dansspecialitet - som en sorts kombination av schimpans och robot.
Det där mekaniska går förstås igen – det är på den plattformen som Sparks och FF möts. Nya "Things I Won't Get" är kritvit metronomdisco, som nästan matchar den extremt medryckande jämfota­popen i Franz Ferdinands stora hit "Take Me Out".
Läs alla artiklar om: Sparks på KB 2018
Gå till toppen