Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Den stora flykten över Öresund

Annons i Sydsvenskan 10 oktober 1943.
Räddningen av de danska judarna 1943 har ett skimmer av hjältemod och barmhärtighet över sig.
”Danskt mod och svensk gästfrihet gav ett outplånligt bevis på mänskliga värden i en barbarisk tid.” Så framställs gärningen till exempel på en minnesskylt i Jerusalem.
Sverige öppnade dörren och tog runt månadsskiftet september och oktober 1943 emot över 7 000 danska judar som smugglades över Öresund av frivilliga danska fiskare. Istället för deporteras till olika dödsläger i Tyskland fick judarna en fristad i Sverige.
Omständigheterna kring flykten och det diplomatiska spelet var då som nu – med den flyktingström vi upplever idag – mer komplexa än att de kan reduceras i svart eller vitt.
Att de danska fiskarna tog bra betalt för sina insatser är ingen hemlighet, men det är en sida av saken som sällan framhävs. Genomsnittspriset för en överfart över Öresund var omkring 1 000 danska kronor per person, även för barn. Det motsvarar ungefär tre till fyra månadslöner för en bättre betald arbetare, eller 20 000 kronor i dagens pengar räknat. Det fanns också fiskare som inte tog en krona, och andra som tog hutlöst betalt. Det var en fråga om tillgång och efterfrågan. .
Å andra sidan, de fattiga fiskarna satte liv, fiskebåt och familjens försörjning på spel. Varför skulle de inte ta bra betalt, särskilt av de rikaste passagerarna?
Vad gäller den svenska gästfriheten, och modet att trotsa Hitler, bör det tilläggas att svenskarna vid denna tidpunkt utgick från att tyskarna var på väg att förlora kriget. Redan i augusti samma år hade svenskarna sagt upp avtalet om trupptransiteringarna genom landet, och efter påtryckningar från västmakten begränsat exporten av järnmalm till Tyskland.
Sinnebilden av den gode tysken kom att bli marinattachén och diplomaten George Ferdinand Duckwitz. Redan den 12 september 1943 hade han ett hemligt möte mer Per Albin Hansson, av allt att döma med den tyska riksöverförmyndaren Werner Best välsignelse. Vad som sades där vet vi inte, men sannolikt stärktes den svenska regeringens uppfattning om att en tysk aktion mot de danska judarna vare förestående och att en flyktingvåg var att vänta.
Det var också Duckwitz som den 29 september varnade den danska socialdemokratiska partiledningen om Gestapos förestående judeaktion som skulle ske natten mellan den 1 och 2 oktober. Varningen nådde den judiska församlingen. När razziorna väl genomfördes hade de flesta judarna redan flytt. De hade lämnar hus och hem, bohag och ägodelar.
De som inte avreste omedelbart gömde sig hos danska familjer längs kusten. Mellan den 27 september och 16 oktober flydde lite drygt 7 700 danska medborgare till Sverige. Nästan 700 av dem var inte judar, utan följde sina judiska familjer i landsflykt.
Den 1 september hade ryktet om en flykt över Sundet nått Sydsvenska Dagbladet. Samtidigt konstatera tidningen att befolkningen i Danmark aldrig har ”varit så villig som nu att hjälpa flyktingar och eftersökta av vilket slag de än må vara”. Dagen därpå bekräftas att en systematisk judeförföljelse har inletts. De efterföljande dagarna tilltog rapporterna. ”Jakten på den danska judarna tar allt mera ohyggliga former”, kan man läsa den 7 oktober.
Samtidigt intensifieras hjälparbetat i Malmö. Ett provisoriskt barnhem inrättas på Welanderhemmet (numera  Velandergården i Hyllie). Gamla Borgarskolan (Repslagaregatan 8) blev en tillfällig förläggning och en speciell kvinnoavdelning öppnade på Värnhems sjukhus. Folkets hus i Klagshamn blev också förläggning. Ett ungdomshem i Skabersjö och slottet i Kvesarum öppnade även för flyktingar. Frälsningsarmén tog emot, och inte minst ställde privatpersoner rum och sommarvillor till flyktingarnas förfogande. Och arbetsförmedlingen vidtog särskilda åtgärder för att så snabbt som möjligt kunna skaffa arbete åt danskarna. Samtidigt annonserade Malmö Flyktingkommitté att de tacksamt mottog kläder och skor.
Flyktingmottagandet organiserade till särskilda mottagarstationer med läkarundersökning, tullvisitation och registrering. Malmöpolisen genomförde också förhör.
Flykten var ingalunda riskfri. En 17 fot lång roddbåt med elva man och kvinnor förliste utanför Helsingborg sedan jollen blivit vattenfylld. En ung man räddades, men han hade förlorat fem anhöriga. Totalt drunknade åtta personer. Några dagar senare kolliderade en nedsläckt flyktingbåt med en patrullerande svensk hjälpvendettbåt. De 27 nödställda hamnade i vattnet. Sex av dem, varav tre barn, försvann.
I svensk media florerade artiklar som beskrev nazisternas häxjakt. Sydsvenska Dagbladet rapporterade den 6 september att synagogan på Krystalgade fullständigt vandaliserats, att skådespelaren Jacob Texières 101-åriga mamma arresterats och att flera kända danska judar hade begått självmord, däribland Tuborgbryggeriernas direktör Einar Dessau (han dog emellertid först 1988). Fyra dagar senare återberättas en dramatisk händelse på en spårvagn i Köpenhamn, hur passagerarna kollektivt skyddade en flykting och lurade tyskarna.
Men det publiceras även andra, mer reflekterande artiklar. Som den i Dagens Nyheter den 10 oktober, där man menar att massflykten knappast hade varit möjlig om inte dansk polis hade bistått och ockupationsmakten vänt ryggen till. Det var en fråga och tillgång och efterfrågan.
Både riksöverförmyndaren Werner Best och hans marinattaché George Ferdinand Duckwitz hade vid flera gånger försökt avblåsa aktionen mot judarna. När Adolf Hitlers order stod fast försökte de begränsa dess verkan. Möjligen hade de två olika bevekelsegrunder för det, men de insåg båda att en brutal massarrestering och deportation av danska judar skulle undergräva den fungerande samarbetskonstruktionen mellan danskarna och ockupationsmakten.
Det kan tilläggas att Werner Best efter kriget dömdes till döden i Köpenhamn 1948, men benådades, släpptes och utvisades redan 1951. Duckwitz, som av allt att döma drevs av en egen övertygelse om att aktionen mot judarna var en förbrytelse, blev Tysklands förste ambassadör i Danmark och sedermera utrikesministern Willy Brandts statssekreterare. Historieböcker tillskriver honom stort civilkurage.
Majoriteten av de danska judar som tvingades fly över Öresund i fiskebåtar och andra småbåtar återvände till Danmark efter kriget. Av de cirka 1300 judar som uppehållit sig i Danmark men ursprungligen var statslösa flyktingar från Tyskland, stannade drygt 300 i Sverige.
Av de nästan 600 judar som av olika skäl blev kvar i Danmark 1943, tillfångatogs 464 och fördes till koncentrationslägret Theresienstadt i nuvarande Tjeckien. Den 13 oktober rapporterade Sydsvenska Dagbladet att livet i Köpenhamn åter ”har återgått i någorlunda normala gängor”. Tidningen bekräftar att ångaren Vaterland hade avgått med ett stort antal ”danska medborgare av judisk härkomst”.
I koncentrationslägret avled ett 50-tal av undernäring och sjukdomar. De flesta kunder 1945 återvände till Danmark med de Röda korsets vita bussar.
Läs också: ”Landsmän” (2013) av Bo Lidegaard, ”Da kriget var forbi” (2012, dansk utgåva) och ”Ikke noget at tale om” (2010, dansk utgåva) av Sofie Lene Bak samt ”På gränsen mellan krig och fred – Minnesbilder från Malmö 1939-1945” (2015) utgiven av Malmö stadsarkiv med Anette Sarnäs och Karin Sjöberg som redaktörer. 
En av få bilder som dokumenterar den dramatiska flykten över Öresund 1943.Bild: Sydsvenskan.
Judiska flyktingar från Danmark, inkvarterade på gamla Borgarskolan.Bild: Sydsvenskan.
Danska flyktingar förlagda i Frälsningsarméns lokaler på Gråbrödersgatan 9. November 1943.Bild: Sydsvenskan.
Inregistrering av danska flyktingar i Malmö 1943.Bild: Sydsvenskan.
Danska flyktingar på en svensk fiskebåt.Bild: Sydsvenskan.
Gå till toppen