I sommar har utställningen "Välkommen till Sverige" skildrat villkoren för de judar som 1945 kom till Malmö med Röda korsets vita bussar.

På onsdagen kom en uppföljning i form av "Minnenas arv", en bok sammanställd av Anneli Evers och Lena Friblick.

Där berättar tio personer ur olika generationer om minnen av koncentrationsläger, krig och flykt. En del är självupplevt, annat berättas av anhöriga.

En utgångspunkt är frågan om vad som händer när det inte går att berätta om det mest smärtsamma.

I ett kapitel berättar den 26-åriga filmaren Johanna Branke om sin morfar Alfred och hur hon med kameran närmade sig hans mörka minnen från andra världskriget.

"Jag visste att morfars föräldrar dött på ett hemskt sätt, men jag visste inte hur. Jag förstod att något var farligt. Jag vågade inte fråga. Jag har varit rädd för att han skulle bli ledsen om jag bad honom berätta", heter det i boken.

Idag har Johanna Branke en känsla av att filmprojektet misslyckades. Morfar dog i november, det var inte svårt att få honom att berätta, men det var svårt för Johanna att fråga.

Därför blev filmen inte någon omedelbar bot mot hennes rädsla.

– Men kanske blir den en bot för mig om några år. Då kanske jag känner mig glad för att jag ändå ställde frågorna till morfar, säger Johanna Branke.

Boken ska användas som diskussionsunderlag på Malmös skolor. Det är något som kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) välkomnar:

– Vi måste minnas för att respektera alla dem som försvann på vägen, säger hon.

Hon ser klara paralleller mellan minnena av judarnas trauma under andra världskriget och alla de hemska upplevelser som människorna i dagens flyktingströmmar fått vara med om.

– Det är viktigt att ta del av mänskliga berättelser. Det är så man kan förstå det man egentligen inte begriper, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.