Klas Gustafson
Marie-Louise Ekmans två liv. Leopard.
”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.” Orden är Marie-Louise Ekmans, citatet hämtat från en Aftonbladet-intervju som gjordes 1990.
Det säger liksom allt. Om hennes konstnärskap, livssyn och drivkraft. Försökslivet, barndomen – trauma, trauma, åtminstone i Marie-Louise Ekmans fall – som följs av det riktiga livet, där det gäller att ge järnet. Sen är det kört.
Dessa två liv, således, försöker nu Klas Gustafson koka ned till 368 textspäckade och bildrika sidor, vilket fungerar utmärkt. Bäst är kanske döttrarnas mycket målande beskrivningar av en allt annat än normal innerstadsuppväxt; deras 80-talsmamma hade knappast permanentat hår och veckad kjol ”som alla andra östermalmsmammor”. Konstnärens döda mor och far talar genom repliker hämtade från föräldrarollerna i Marie-Louise Ekmans delvis självbiografiska teateruppsättningar. Det låter kanske rörigt men som sagt, det funkar.
Det där med två liv kan också tolkas som konstnärskapet å ena sidan, och privatlivet å den andra. Fast när det gäller Marie-Louise Ekman, liksom många andra konstnärer, är det sällan så enkelt. Hennes konstnärskap har långa perioder varit själva livet. Som åren med första maken och kollegan Carl-Johan De Geer i mitten av 60-talet, där livet levdes i ateljén. Deras första möte beskrivs som panikartat: hon hänger med till hans konstnärskvart efter en lång kväll på Konstfacksfest och inser, ”Nu har jag kommit hem till en sinnessjuk person! Var är dörren, om det visar sig att jag måste springa härifrån? Det kan visa sig vara den värsta galning jag träffat.”
Marie-Louise Ekman överlevde natten, och förhållandet verkar ha kickstartat hennes konstnärliga utveckling: hon målade och började experimentera med textil. Moderna Museet köpte den legendariska ”Fiskbullar i hummersås”, sidenapplikationen från 1968. Sedan rullar allt igång: Mahjong, Puss, film- och teaterkarriär, professor och rektor på Konsthögskolan och Dramatenchef, retrospektiva utställningar och medalj för betydelsefulla insatser.
Boken har varit ett mastodontprojekt, det är tydligt. Ändå verkar texten skriven med lätt hand utan att fastna i dokumentärt redovisningstvång. Klas Gustafsons personliga berättarstil blir aldrig dominerande utan lämnar generöst över till andra röster och tolkningar. På sidorna samsas internationella feministiska konsthistoriker ledigt med svenska journalister som skrev elakt om Marie-Louise Ekman för 20 år sedan.
Bildmaterialet är omfattande. Alla de knasiga 60-talsfotografierna är kul, men överröstas faktiskt av en bild från förra året: Marie-Louise Ekman, mittemot kungen som räcker över en medalj. Hon har glatt prickig skjorta och stor herrkavaj, förmodligen makens, Gösta Ekmans. Frisyren är en snabbt uppfäst hästsvans, inget borstat hår, bara hopsamlat. Hårspännet har ställt sig på höjden istället för att ligga snyggt och ordnat, så som hårspännen tenderar göra när allt är bråttom och annat känns viktigare. Bilden fångar perfekt den otåliga känslan i hela boken: ok, du är kung och allt jag vet, men hit med medaljen nu, jag har faktiskt ett riktigt liv att ta hand om! Och det är verkligen inte det sämsta.