Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Min camp

Kristofer Folkhammar

Magisterlekarna. Natur och Kultur.
Litteraturens mest magiska egenskap är inte att den kan återge tankar och känslor som bara finns inne i människans huvud, inte heller att den kan återskapa verkligheten ner i minsta detalj på ett papper. Jag tycker litteraturen är som mest fantastisk när den får en att känna att världen är lite bättre än den egentligen är, som i Anaïs Nins ”Dagbok,” eller Roberto Bolanos ”De vilda detektiverna” – där Mexiko på 1970-talet och Paris på 1930-talet framstår som paradisiska platser. Även tonårens Harlequinböcker skapade samma känsla fast med andra medel. Den fick en att börja tråna, drömma och längta, och även om min flirt med romancelitteraturen var kort så fick jag giftet i mig. Jag älskar böcker som skapar rus och injicerar förhöjd livskänsla.
Det är därför både roligt och oväntat att Kristofer Folkhammars andra roman ”Magisterlekarna” fullkomligen sprutar ur sig kaskader av livsförhöjande konfetti och existentiellt glitter. Det är mer Harlequin än Bolano, det ska förstås sägas. Folkhammar kallar den själv för ”sodomitisk melodram”, vilket är helt kongenialt. Vi snackar en gayroman med ganska lite sex och väldigt mycket erotisk laddning. I en vidare mening är det pornografi, eftersom den, precis som Harlequinböckerna, ”erotiserar alla sammanhang och låter alla relationer stå öppna mot erotiska förbindelser”.
Bögporrbok alltså.
Ja, fast det är inte det som är grejen. Det unika med den här romanen är att den helt och hållet utspelar sig i en arkaisk drömvärld där allt är förtrollat. Scenen är ett läroverk a la brittisk internatskola och alla är bögar. Homosexualitet är norm, och därför studerar man sexualitetshistoria och skriver uppsatser i stjärtens idéhistoria eller ”Från den onämnbara kärleken till kroppsvätskepoeter, en kritisk läsning av läderfetischen”. Ungbögarna gör allt för att få lärarnas uppmärksamhet och sexuella tjänster är inget konstigt. Under vaselinet är det en värld där alla tävlar mot alla i grym konkurrens om utrymmet och kärleken.
I centrum står Magistern, den mest attraktiva och sofistikerade av skolans lärare. Han är en dominant välklädd herre som tagit sig an att fysiskt uppfostra unge Charles i sitt arbetsrum efter lektionstid. Nere på skolgården står eleverna och visar upp sina behag och snygga kläder, men en klunga skiljer ut sig. Det fyrhövdade gänget Hyenorna, består av två stadiga par som håller på att smälta samman i en gränslös polygam familjekokong. Dramat och konflikterna inom de här parkonstellationerna är navet som romanen kretsar kring. Det handlar om närhet och sexuell utlevelse, om narcissism och ensamhet, om bekräftelsebehov och omvårdnad. Och förstås, om sadism och masochism. Allt kringvävt av en skir, rosa hinna av erotisk sockervadd.
Först är jag rädd att det ska bli banalt eller alltför ”camp” (betyder ungefär kitsch, och används som stil-ikon och politisk markör inom gayvärlden) och haverera som en överambitiös sufflé. Språket är ju så enkelt och bilderna så övertydliga. Alla män är så maskulina och alla miljöer hämtade ur klassisk bögestetik. Det är tajta trikåer i svettiga omklädningsrum, nakna bringor i turkosa simbassänger, baseballkepsar, amerikanska jackor och knarrande skinnhandskar i salivdrypande munnar. Musklerna spänns och skreven buktar. Folkhammar spänner linan så hårt att man blir helt svettig.
Men han fixar det! Efter några sidor kan man inte sluta läsa. Harlequinkänslan och Anaïs Nin-förtrollningen spinner sina trådar runt en och snart är man där, i den bättre och skönare verklighet där allt är erotiskt och regnbågsglansigt.
Fast räcker det egentligen? Just som man tänker att campigt bögsex inte duger för en hel roman så kommer fyllningen. Likt Guds finger dundrar Folkhammars identitetsanalyser rakt ner i den glittriga sexpralinen och tar ett järngrepp om homosexualitetens historia. Vad för personligheter uppstår ur något som trängts undan, tabubelagts och kriminaliserats? Vad för slags identiteter och stereotyper skapas ur skam och parksex? Det är som om Folkhammar vill ruska om och säga: har vi verkligen den bögighet vi vill ha? Ska vi vara nöjda och stolta över vilka vi är, eller ska vi idka självkritik? Hans romankaraktärers avslutande gnäll mot yngre bögar låter dessutom mycket snarlikt äldre feministers klagan på yngre systrar. De är historielösa lallare. De förstår inte hur mycket friheten har kostat.
Kanske är det så.
Jag tycker att den här boken är lysande rakt igenom. Visst, den kommer kanske inte ha evigt liv – attraktionen bygger till stor del på att bögsex är tabubelagt idag – men den väcker så många tankar och är så underhållande att den karvar ut en helt egen nisch åt sig. Kanske kan den ställas intill Ninni Holmqvists dystopiska ”Enhet” eftersom den i fantasins form gestaltar frågor som ännu inte får plats inom den heteronormativa autofiktionen; reproduktion, poly-gami, s/m. Men Folkhammar är mer än bara bögfrågor. Jag tycker hans bok skänker insikter i samtidens konsumtionskultur, i modets estetik, i känslor och identiteter på ett sätt som är unikt. Här känns det som att det finns enorm potential. Jag vill genast läsa mer av Kristofer Folkhammar. Mer och större och allvarligare. Kan man få en ny roman genast, tack!

Relaterat

Gå till toppen