Imre Kertész fyller 86 i år och lider av svår Parkinsons, men gav ut en ”roman” så sent som i fjol. Nu kommer ”Den sista tillflykten” på svenska.

Större delen av boken består av dagboksanteckningar, men inte av det slag som Kertész gjorde till ett mästerskap med böcker som ”Galärdagbok” (1992), vilken var starkt bidragande till det Nobelpris han tilldelades 2002. En tydlig markering om den lösare karaktären är den hårt självironiska rubriken på den svit som utgör nästan halva boken: ”Trivialiteternas trädgård”. Han kallar också texten för sin ”såpopera” och förtvivlar över att han måste spela den ”vidriga” rollen som ”den framgångsrika författaren” – med en passning till den marknadstrend som ersätter författarskap med lättkonsumerat kändisskap, kan tänkas. Boken har etiketten roman, men innanför dess pärmar beskriver författaren hur han inte längre orkar skriva romaner. I en inledande tacktext framhåller han den som ”kronan på mitt verk”; även det måste tolkas ironiskt. Tydligtvis är ”Den sista tillflykten” skriven i ett skede då Kertész kommit att betrakta det mesta han uträttat som förgäves.

De två korta delar som faktiskt bär bokens titel är 45 sidor. Kortprosa, blixtfiktioner, berättande aforismer. Om åldrandet och döden, om litteratur och musik, men också om att uppleva den nya, starka antisemitismen i Europa i början av 2000-talet – i Kertész’ fall är det som överlevare från Auschwitz. De fiktionaliserade aforismernas virtuosa prosa står i en märklig kontrast till boken som helhet: det skiljer troligtvis många år mellan vissa av avsnitten.

För det sorgliga är vilken hatisk vändning Kertész tar. Då åsyftar jag till exempel inte den skarpa dialog i vilken det dryftas huruvida antisemitismen är ”genetisk”; det är bara en ilsken turnering av rasismens vokabulär. Nej, beklämmande nog tvingas jag nu citera passager där Kertész ohämmat och onyanserat ger sig på muslimer, med ett språk som inte står sig främmande på hatsajter som Avpixlat. Om hur muslimer ”översvämmar, ockuperar, i klara verba, förstör Europa”. Och allt är den ”självmördande liberalismens” fel; också demokratin som sådan, som ”ger rösträtt åt schimpanser”.

Kertész skriver om Europa i en förlegad historiefilosofisk stil, där fiktionen står i centrum om hur det rena Västerlandet ”föddes ur en resning mot det östliga tyranniet” genom perserkrigen. Det där är gammal krigspropaganda, innehållande väldigt lite sanning, och jag får till och med känslan att författaren vet det. I överensstämmelse med de självdestruktiva sarkasmerna över sin ”trivialdagbok” gör sig Kertész till en billig, ond parodi på den Nietzsche han alltid älskat.

Det slutar tyvärr inte där. Om sitt Europa säger Kertész att ”portarna står vidöppna för islam” samtidigt som ingen ”vågar längre tala om ras och religion”. En familj på en flygplats kallar han ”eländiga araber”, ”med kvinnor, barn med stora huvuden, som vrålar aggressivt”. Det är hemsk läsning, hos en författare som med nöd och näppe överlevde historiens värsta rasistiska mordmaskin.