Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Inget städat parti

Ett nytt riksdagsår har inletts. I tisdags läste statsminister Stefan Löfven (S) upp sin andra regeringsförklaring och i morgon läggs budgeten fram. Därmed har maktskiftet efter valet 2014 fullbordats – med ett års fördröjning. Regeringen, som saknar majoritet, förlorade som bekant budgetomröstningen i december och har styrt landet med en borgerlig budget.
Jimmie Åkesson med sambon Louise Erixon vid riksmötets öppnande.Bild: Janerik Henriksson / TT
Decemberöverenskommelsen mellan de båda regeringspartierna S och MP och den borgerliga fyrpartialliansen med M, FP, KD och C sätter punkt för denna ohållbara situation. Den största partikonstellationen skall få igenom sina budgetpropositioner och kunna förverkliga sin politik, åtminstone fram till valet 2022, ifall överenskommelsen håller.
En sådan ordning har aldrig tidigare gällt i svensk politik, men den blev nödvändig för att isolera de främlingsfientliga Sverigedemokraterna, som med 12,9 procent av rösterna var valets enda egentliga vinnare. SD har hotat med att fälla varje regering som inte anpassar sig till partiets flyktingpolitik.
Alternativet till decemberöverenskommelsen hade varit ett nyval, eller extra val som det heter i grundlagen, det första i Sverige sedan 1958. Det hade förmodligen utmynnat i ett ännu besvärligare läge: i Novus senaste opinionsmätning för TV4 noterade SD 20,8 procent.
På ytan är riksdagens sex demokratiskt anständiga partier – Vänsterpartiet står utanför överenskommelsen – eniga om att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Men det svajar betänkligt i de borgerliga marginalerna. Det gäller inte enbart vissa ledarsidor, vars mer eller mindre kodade budskap har blivit föremål för debatt, utan nu också det privata näringsliv som finansierar och organiserar mycket av den borgerliga opinionsbildningen.
I veckan har Dagens Industri redogjort för kontakterna mellan företagarorganisationer som Svenskt Näringsliv och Sverigedemokraterna. De skall bland annat ha resulterat i Sverigedemokraternas helomvändning om vinster i välfärdssektorn.
Det må vara en välkommen förändring: att, som de rödgröna vill, slå undan benen för en sektor med 11 000 företag och 160 000 anställda vore ren galenskap. Men kontakterna, administrerade av PR-byrån Kreab, visar likafullt att borgerligheten har ett dubbelt förhållande till SD. Parallellt med högstämda fördömanden av rasism och intolerans pågår systematiska försök att normalisera och legitimera partiet.
”Det är ett stort riksdagsparti och vi behandlar dem som alla andra som vi försöker påverka”, säger Svenskt Näringslivs kommunikationsdirektör Lars Göran Johansson. (DI 14/9)
Orden måste klinga som ljuv musik i sverigedemokratiska öron. Att bli behandlat ”som alla andra” är en av partiets främsta målsättningar.
Sverigedemokraterna har putsat på retoriken och programmen, men att rasist- och vit makt-ränderna sitter i bekräftas gång på gång, inte bara av partimedlemmar som vill placera kulsprutor på Öresundsbron, utan också av mer profilerade företrädare och genom incidenter som den så kallade järnrörsskandalen.
Till detta skall läggas att Sverigedemokraterna står för en politik som i viktiga avseenden är oförenlig med näringslivets intressen. Partiet vill minska invandringen med 90 procent. Det skulle reducera utbudet av arbetskraft och försvåra företagens kompetensförsörjning. SD vill dessutom att Sverige lämnar EU. Det är direkt gåtfullt att näringslivet, starkt beroende av öppenhet och utbyte över gränserna, odlar förbindelser med ett sådant parti.
De företagsledare som öppnar dörren för Sverigedemokraterna borde istället ta intryck av sina amerikanska kollegor Bill Gates, Warren Buffett och Sheldon Adelson. Den något överraskande miljardärtrion – Buffett stödde Barack Obama i det senaste presidentvalet medan Adelson rullar pengar till den republikanska högern – uppmanade förra året kongressen att anta en invandringsreform, inbegripet bättre möjligheter för papperslösa immigranter att få medborgarskap. I en gemensam artikel i New York Times påminde de om invandrarnas betydelse för USA:s utveckling ”oavsett deras motiv för att komma hit och hur de tog sig in i landet”.
Det senaste steget i SD:s strävan att bli ett parti bland andra var förra helgens brytning med ungdomsförbundet SDU. Det innebar kulmen på en utdragen konflikt, där det mer radikala ungdomsförbundet vägrat acceptera moderpartiets försök att, åtminstone officiellt, distansera sig från den rått rasistiska nationalismen. Ett nytt ungdomsförbund skall startas under samma beteckning.
Kanhända är det att tillskriva SD-ledaren Jimmie Åkesson alldeles för djupa historiska insikter, men möjligen känner han till att han använder en beprövad metod för partier med ambition att framstå i bättre dager.
Vintern 1917 sprängdes Socialdemokraterna när Hjalmar Branting och partimajoriteten drev ut en revolutionär fraktion, grupperad kring ungdomsförbundet. Därmed blev Socialdemokraterna ett alltigenom demokratiskt och reformistiskt socialistparti som tillsammans med liberalerna kunde förverkliga allmän och lika rösträtt.
Jämförelser med den socialdemokratiska partisprängningen och Sverigedemokraternas avklippta band med SDU haltar emellertid, inte minst ideologiskt. Istället går tankarna till en annan brytning.
Jimmie Åkesson försöker göra en Arvid Lindman.
Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU, bildades 1915 och fungerade som bihang till högern, vars riksorganisation hette Allmänna valmansförbundet. SNU växte och fick allt större inflytande inom partiet, särskilt i samband med valrörelsen 1928, då Socialdemokraterna utsattes för häftiga angrepp. SNU låg bakom de affischer med vildögda kosacker som än idag används som exempel på politisk skräckpropaganda: ”En var som röstar på ’Arbetarepartiet’ röstar för Moskva.”
SNU blev mer och mer influerat av de tyska nazisterna och drev på för att moderpartiet skulle följa efter.
Det var högerledaren Arvid Lindman inte intresserad av. Lindman, statsminister 1906–1911 och 1928–1930, dröjde med sin omvändelse till demokratins idé, men svängde till sist. För nazismen hade han inget till övers. När SNU-aktivister, inspirerade av Hitlers SA, började sprätta omkring i uniform och bilda ”kampgrupper” blev måttet rågat för Lindman.
I februari 1934 beslutade Allmänna valmansförbundet helt sonika att bilda en ny ungdomsorganisation som knöts direkt till partiet.
SNU bytte namn till Nationella förbundet och formerade sig som politiskt parti. Tre av högerns riksdagsledamöter anslöt sig och bildade riksdagens ”nationella grupp”. Den mest kände av dem var arméofficeren Alf Meyerhöffer, som på plats i Tyskland hade imponerats av nazisterna. En intressant detalj var att det nya partiet, till skillnad från högern, förordade planhushållning.
Det gick inget vidare: gruppen förpassades ut ur riksdagen i andrakammarvalet 1936. Svensk nazism blev aldrig en partipolitisk maktfaktor.
För högern var däremot brytningen med SNU ett definierande ögonblick. Genom sin sista stora insats i svensk politik – han omkom i en flygolycka i England 1936 – såg Arvid Lindman till att högern, idag Moderaterna, ”integrerades i demokratin”, för att använda historikern Torbjörn Nilssons formulering. Att Lindmans renhållning väckte respekt även bland hans gamla motståndare från rösträttskampen bekräftades av de generösa ord som statsminister Per Albin Hansson yttrade när Lindman 1935 avtackades i riksdagen. Socialdemokraten Per Albin framförde sitt ”ärliga tack över stridslinjerna”.
Högerns storstädning lyckades och partiet kunde sedan ta plats i Per Albins samlingsregering under andra världskriget. Det hade knappast blivit aktuellt ifall SNU hade fått hållas.
Leder brytningen med SDU till en liknande effekt för Sverigedemokraterna?
Svaret måste bli nej.
Sverigedemokraterna mäler ut sig ur den demokratiska och politiska gemenskapen på ett helt annat sätt än dåtidens höger.
Där Arvid Lindman drevs av genuin avsky för nazismen och av en senkommen men reell anslutning till demokratiska principer gör Sverigedemokraterna bara taktiska justeringar på ytan; Åkesson och andra mer medietränade partirepresentanter har ju precis samma ideologiska ursprung som det ungdomsförbund som de nu avfärdar som extremt och illojalt. Och där högern erbjöd ett heltäckande politiskt program, vilket normala politiska partier brukar göra, är Sverigedemokraterna maniskt fixerade vid en enda fråga: flyktingar.
Ett sådant parti är sannerligen inte ”som alla andra”.
Svenskt Näringsliv borde skämmas.

MER ATT LÄSA

Arvid Lindman. 2. Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) av Leif Lewin.
Mellan arv och utopi. Moderata vägval under 100 år, 1904–2004 (Santérus Förlag) av Torbjörn Nilsson.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna (Albert Bonniers Förlag) av David Baas.
Gå till toppen