Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det närmaste ett kollektivt minne det går att komma

Dear Humans

Koncept och koreografi: Mari Carrasco. Dansare: Alexandra Göransson, Andrea Deres, Elin Hallgren. Ljusdesign: Imre Zsibrik. Dansstationens Turnékompani. Palladium, 19/9.

Jag missar slutscenen. Jag borde svära för det funkar inte att recensenten glider in i bilden så här mitt i finalen. Damn! Men faktum är att de sista svettsekunderna i Mari Carrascos ”Dear Humans”, som hade urpremiär på Dansstationen i lördags, trots allt vidgar blicken. Utslagen som en segelduk på golvet, med dansaren Elin Hallgrens hand i min och med foliebitar som nerfallande asteroidskärvor under strålkastarna förvandlas vi till celler i dansens rymd. Så visst: jag ser oss inte där vi ligger och står i en blandning av dansare och vanligt folk medan resten av publiken ramar in oss på fyra sidor. Men jag tänker att närmare ett kollektivt fysiskt minne än så här kommer vi inte, inte just nu. Sen blir det mörkt.
Andrea Deres, Elin Hallgren och Alexandra Göransson i "Dear Humans".Bild: Imre Szibrik
Dear Humans avslutas i ett uppförstorat nu. Det sker efter en oväntat mjuk inbromsning hos ett verk som hela tiden strävat efter att trycka upp pulsen mot väggarna. Redan från start är det något forcerat som ligger där och tickar: en tromb närmar sig i högtalarna, samtidigt som de tre dansarnas vita plastanoraks prasslar försynt. Det annalkande trycket och det sköra närmast kroppen bildar två poler mellan vilka Alexandra Göransson, Andrea Deres och Elin Hallgren rör sig i mönster på mönster.
Mari Carrasco får väl fortfarande räknas som en av våra unga koreografer, men vid det här laget har hon också etablerat ett eget patos. Hennes koreografiska signum brukar beskrivas som ett medvetet brott mot dansens konventioner och hon blandar gärna disparata influenser. Föreställningen ”Girls will make you blush” som hon regisserade tillsammans med Gustav Deinoff på Unga Klara ifjol blev ett publikt genombrott: här handlade det om kvinnlig pubertet. Tematiskt inte särskilt långt ifrån utforskandet av publikens inre tonåring i det nya verket alltså.
Urpremiären föregås av en viss förvirring. Stycket har bytt namn fram och tillbaka. Beskrivningen av innehållet likaså. Först har det handlat om referenser till sci-fi, det franska elektrobandet Daft Punk och Mr Bean, en kombination som väcker en del undran. I premiärprogrammet är formuleringen borta och av konceptet återstår först och främst den futuristiskt inspirerade kostymen: en kort kjol i silver, en neonfärgad nyans hos framskymtande trikåer och så isfärgade peruker som åker på i en akt av poserande och förställning. Vi ser flickor som grimaserar, hälsar på varandra på tusen sätt och blir matta av det, som slår sig ner hos publiken och imiterar varandra med händer framför sina fnissande munnar. Jag skulle inte bli förvånad om ensemblen inspirerats av Irving Goffmans teorier om mänskliga samspelsritualer när den orienterat sig genom det röjiga och medvetet skeva identitetsutforskandet på golvet.
Nog kunde ensemblen ha varit mer slimmad tekniskt, men nu är det ju premiär. Och ifråga om teatral framställning och inlevelse funkar trion Göransson-Deres-Hallgren utmärkt. Väldigt fint skiftar dansarna också från det uppskruvade fysiska tonläget och ner till djupare, mer allvarsamma ackord. Som när de vandrandes fram längs bänkraderna rör vid publikens hår och axlar, i en akt där alla våra noga utprovade masker faller till golvet. Eller som i en ikonisk bild, insmugen någonstans i mitten och hämtad från en film som älskats av väldigt många. Ett finger sträcker sig genom luften mot ett annat finger och mellan dem: kontakt.
Gå till toppen