Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann Heberlein: En erektion säger inte mer än tusen ord

Jag har en liten korg fylld med handskrivna brev. De har några decennier på nacken nu, men någon gång med ett par års mellanrum tar jag fram dem och läser lite. Det är kärleksbrev från en handfull unga män – en fransman som jag var dödligt förälskad i när jag var femton, en tio år äldre adlig britt, som jag träffade när jag var au pair, och så några från Rob som jag bodde med i en trailerpark några veckor innan jag fick nog av konserverade vita bönor och mögellukten från madrassen och flydde hem till Sverige. De flesta är dock skrivna av Olof, min första stora kärlek. Olof skrev troget ett brev i veckan under den tid han låg i lumpen i Karlskrona och jag väntade på honom hemma i vår tvåa på Kirseberg.
Hans brev är skrivna med blått bläck, på linjerat papper, ark utrivna från ett kollegieblock. Det känns som en annan tid – värnplikt och kärleksbrev. Värnplikten är avskaffad sedan några år och ingen människa skriver väl kärleksbrev längre? Jag tänker på Wilhelm, Rob, Guy och Olof och deras handskrivna brev till mig när jag läser en artikel om ”sexting” i sektionen Inpå livet i Sydsvenskan. Sexting är, enligt artikeln, att sända sexuella bilder via nätet och mobiltelefonen i syfte att leka, flirta och hålla kontakt. Vanliga motiv är erigerade penisar och bara bröst. Enligt den danska fotografen Sisse Stroyer, som intervjuas eftersom hon gjort en utställning med sådana här sextmeddelanden, utgör de ”vår tids kärleksbrev”.
Det känns lite påvert, tycker jag – erigerade penisar? Går det verkligen att jämföra med, låt oss säga, Ernest Hemingways kärleksbrev till Marlene Dietrich: ”Varje gång jag lägger mina armar om dig känner jag att jag är hemma”, skrev han 1951. Eller Richard Burtons brev till Elizabeth Taylor: ”Mina blinda ögon söker desperat efter dig”. 1819 skriver John Keats till Fanny Brawne att ”min kärlek har gjort mig självisk. Jag kan inte existera utan dig”. Detta är en annan sorts estetik än sextandet. Sisse Stroyer säger att människor inte skriver till varandra längre – ”med mobiltelefon och sociala medier som Instagram har det blivit visuellt.”
Stroyers påstående gör mig missmodig. Håller ordet på att trängas undan av bilden? Är vi på väg att förvandlas till ett ordlöst folk, en analfabetisk kultur? Bilder på erigerade penisar, seriealbum och pekböcker – är det framtiden?
Nja. Det är väl inte helt sant att vi inte skriver till varandra längre. Kanske skriver vi i själva verket mer än någonsin. Vi messar, mejlar och facebookar. Miljontals skrivna meddelanden swischar runt i luften, från människa till människa. En hel del romantiska och kärleksfulla ord söker sin mottagare som ivrigt väntar på att telefonen ska pipa till.
Jag tror att Stroyer drar en förhastad slutsats: Ord har inte blivit överflödiga – och nog har väl nakenbilder florerat ett bra tag? En eller annan naken kvinnokropp har sannolikt sänts i brev till männen vid fronten eller till sjöss. Inget nytt under solen, således.
Gå till toppen