Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När röken skingras

Magnus Linton

Knark – en svensk historia. Atlas.

Hampus dog när han kastade sig framför ett tåg i Köpenhamn. Han hade just blivit utskriven från ett danskt behandlingshem, där han försökt att bli fri från sitt heroinberoende, på grund av att han hade rökt hasch. Behandlingshemmet hade inte sett så allvarligt på det, eftersom Hampus i allt övrigt visade på stora framsteg och avhöll sig från sin huvuddrog. Men den svenska socialtjänsten, som beviljat behandlingen, såg den som misslyckad och avbröt den därför för Hampus räkning.
Det är Hampus mamma som berättar om honom – och om sitt eget liv som anhörig till en son med missbruksproblem – för Magnus Linton i reportageboken ”Knark – en svensk historia”.
Linton låter läsaren möta ett flertal anhöriga och personer med beroende, främst av heroin. Det blir en resa in i personliga tragedier och till trappuppgångar och toaletter där silarna fixas och injiceras. Det är berättelser som är närgångna och som berör, men som också får ett drag av voyeurism och nattstånden socialrealism. Eller rättare sagt kunde ha fått, om boken bara bestått av detta. Men istället använder Magnus Linton de enskilda livsödena som illustration till det som är bokens tema: den svenska narkotikapolitiken, dess idéhistoriska fundament och dess konsekvenser under det senaste halvseklet. I en grundlig och väl argumenterad genomlysning visar han på hur Hampus – och många andras – död kan relateras till narkotikapolitikens genomförande i praktiken.
Det är en argumentation som bottnar i en enkel förutsättning. Grundbulten är målet om ett narkotikafritt samhälle, som formulerades i slutet av sjuttiotalet och som det sedan dess rått politisk konsensus kring. Detta mål har, enligt Linton och det flertal missbruksforskare han intervjuat, lett till en rad antaganden. Ett sådant är att målet faktiskt går att nå, vilket med facit i hand ter sig smått absurt. Men allvarligare är kunskapsbrist kring bruk, missbruk och beroende det lett till.
Begreppet knark – myntat av författarna Birgitta Stenberg och Paul Andersson under deras amfetaminrusiga Parisvistelse någon gång på femtiotalet – har kommit att innefatta alla droger från marijuana till heroin och tunga bensodiazepiner. I det narkotikafria samhället, så som det konstruerats idémässigt i politik och opinion, finns det bara två alternativ: de som lever drogfria och missbrukaren, knarkaren. Det främsta målet för politiken har därför varit att förhindra medborgare, framför allt ungdomar, att någonsin vidröra knarket – hamna i knarkträsket – snarare än att hjälpa personer med ett problematiskt missbruk. Den andra sidan av myntet är att Hampus, när han röker hasch under sin behandling, genast entydigt och åter hamnar i kategorin knarkare.
I denna svartvita värld, präglad av beröringsskräck, blir bilden av knarkaren som en smittobärande paria och ett hot mot hela samhällsbygget tacksam att använda. Magnus Linton beskriver övertygande hur denna slitstarka och politiskt gångbara bild kunnat etableras, från sextiotalets relativa drogliberalism till åttiotalets kriminalisering av eget narkotikabruk, utifrån föreställningar om kultur, nation, renhet och orenhet – där den orena, knarkaren, i princip måste vara döende för att kunna räddas över till den drogfria världen.
Men det mest intressanta i boken är redogörelsen för hur en glidning i praxis har skett, även om politikens mål om ett narkotikafritt samhälle ligger fast. I dag är det på ett helt annat sätt än tidigare möjligt för heroinberoende personer att få tillgång till substitutmediciner som metadon och subutex och ett återfall behöver inte betyda omedelbar utskrivning ur programmet. I princip rör det sig om förskrivna ersättningspreparat som kan definieras som narkotika men som i många fall gör att man kan ha ett fungerande liv. Skadelindrings-förespråkarna, oftast läkare och missbruksforskare, tycks sakta men säkert vinna mark över de förbudsivrare som menar att knark är knark oavsett om det skrivs ut på recept.
Samtidigt håller en nyansering av synen på bruk och missbruk och de knivskarpa gränserna däremellan på att ske, i det allmänna medvetandet men också inom rättsväsende och när det gäller behandlingsformer. Möjligen även i politiken.
Magnus Lintons genomgång är en hårddragen och indignerad kritik mot svensk narkotikapolitik, bitvis lika onyanserad som det idébygge och system han angriper. I fråga om socialtjänstens insatser för personer med missbruksproblematik eller när det gäller olika behandlingsformer, förutom medicinska, blir han generaliserande på gränsen till ignorans. Förespråkare för ett upprätthållande av dagens narkotikapolitik ges inget utrymme, förutom som närmast världsfrånvända fanatiker.
Men med dessa förbehåll är ”Knark – en svensk historia” ett viktigt bidrag till förståelsen av det sena svenska välfärdssamhället, sett ur ett specifikt problem, och hur dess tillämpning fått ödesdigra konsekvenser för individer som i många fall lidit och dött i onödan. Linton framstår långt ifrån som en drogliberal legaliseringsförespråkare. På slutet finns också, utifrån en intervju med den Malmöbaserade missbruksforskaren Bengt Svensson, en välbehövlig diskussion kring medikaliseringens risker och hur den riskerar att ske på bekostnad av psykosociala insatser. Här lyfts också en syn på missbruk som grundat i strukturella och inte enbart individuella orsaker.
Sammantaget bör i all rimlighet boken bli en utgångspunkt för en debatt om hur svensk narkotikapolitik ska kunna uppdateras, satt i en global kontext där kriget mot drogerna – som Richard Nixon utropade i början av sjuttiotalet – alltmer ses som felriktat. I slutändan gynnar den politiken bara drogsyndikaten medan man jagar livet ur missbrukaren på gatan.
Gå till toppen