Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Grankvist: "Kalla mig gärna rasist om du vill."

Ett anonymt konto på högerkanten twittrar "Din helvetes jävla idiot!" om hen som lagt fram en genomtänkt idé om hur vi skulle kunna lösa en del av problemen med integration i Sverige. ”Beklämmande att se hur det fiskas i grumliga vatten”, kommenteras det från vänster där man gärna tillfogar en sliten liknelse om att hen hör stöveltramp. En liberal tänkare menar att förslaget avslöjar upphovspersonen som, kort och gott, rasist.
Under hela 1900-talet präglades den svenska politiska debatten av sunt förnuft, en vänlig ton och ömsesidig respekt, trots djupa ideologiska motsättningar. Det kan jämföras med det brittiska underhusets ständiga avbrytningar och hånfulla tillrop eller franska politikers sätt att få varje fråga att verka avgörande för mänsklighetens hela framtid.
Så mild var den svenska debatten att Olof Palme anklagades för att vara onödigt elak när han beskyllde moderatledaren Ulf Adelsohn för att inte ta utrikespolitik på tillräckligt allvar, att det bara var lite ”hähä och häpp häpp”.
Även om det debattörerna sade förr lät mesigare handlade debatten i alla fall om politik. Idag tycks allt handla om hur debattören låter, inte om vad hen säger. Att bli beskylld för något man inte är eller inte gjort – som att fiska i grumliga vatten – är naturligtvis obehagligt. Att gå i försvar är därför begripligt.
Men nog borde vuxna debattörer kunna behärska sig? Annars flyttas ju fokus från sak till person, vilket omöjliggör en vettig diskussion. Att kalla SD för rasister (oavsett om man anser att det finns grund för det eller ej) kortsluter en diskussion som med all tydlighet skulle visa om de verkligen har konkreta förslag på vad som kan göras, här och nu, för att lösa integrationsproblemen.
Nyligen fick jag frågan om jag var Sverigedemokrat eftersom jag skrivit en kolumn med rubriken ”Därför borde S låta mer som SD”, i vilken jag argumenterade för att S borde börja berätta vad de är för, inte bara vad de är emot. SD är ju inte längre emot att ta emot många invandrare, utan för en restriktiv invandringspolitik.
Personen i fråga hade inte läst mer än rubriken, men ville nu veta vilken partitillhörighet jag hade. Anklagelsen låg i luften.
”Kalla mig gärna rasist om du vill, men förklara varför du tror att jag skulle bry mig mer om vad du anklagar mig för att vara än vad du tycker om vad jag sagt eller skrivit”, ville jag utbrista. Men gjorde det inte.
Det finns ett intressant gap mellan det vi vet att vi borde göra och det vi faktiskt gör och tänker. Man borde ta fajten, men orkar inte. Man borde inte ljuga, men gör det. Man borde inte vara avvaktande mot nya människor, men är det. Men om det offentliga samtalet bara handlar om vad vi borde tänka och göra, inte det vi faktiskt tänker och gör, har vi problem.
Är det underligt att man är lite avvaktande mot människor som man inte tror att man har något gemensamt med? Går det att ändra? Hur kan vi låta fler immigranter bli en del av samhället utan att ställa krav på dem att bli precis som vi? Hur ska vi kunna öppna dörren till arbetsmarknaden för alla dem som inte vill något hellre än att kunna bidra till Sverige?
Är det inte dessa frågor vi borde diskutera istället för att fördöma dem som velat diskutera frågan med Sveriges tredje största parti? Att kalla alla som röstar på SD rasister eller att anklaga människor för att fiska i grumliga vatten – istället för att kritiskt granska deras förslag – förlamar och fördummar det goda offentliga samtalet på samma gång.
 
Per Grankvist är samtidsanalytiker och expert på hållbarhet och företagsetik.  
kontakt@pergrankvist.se
twitter.com/pergrankvist
Gå till toppen