Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

"Jag ser att den här utvecklingen sakta men säkert ger oss en annan demokrati"

Hundratals skånska informatörer betalas med skattepengar. Chefredaktör Pia Rehnquist ser en olycklig utveckling.

”Det är bäst att vi lägger locket på”.
Formuleringen från en offentliganställd kommunikatör till en tillika skattebetald hög chef var nog inte avsedd för vidare spridning. Men mejlet med instruktioner om hur chefen skulle hantera Sydsvenskans granskning hamnade hos mig – och aktualiserade ett samhällsfenomen som bör belysas.
Samtidigt som landets tidningar har fått svårbemästrad konkurrens från gigantiska företag på amerikanska västkusten blomstrar och växer en annan yrkesgrupp. Informatörerna.
Tidningen Dagens Samhälle rapporterade i våras att antalet informatörer i landet ökat med över 100 procent på tio år. Och då var inte siffrorna helt uppdaterade, eftersom Malmö stad rapporterat in 68 informatörer, när kommunen enligt siffror vi tagit fram denna vecka har 130 personer anställda under den paraplytiteln.
Självklart är inte detta en svart-vit utveckling. Det finns absolut fördelar med myndigheterna har informatörer, sett ur ett medborgarperspektiv. Det uttalade syftet är nämligen att förbättra kommunikationen med allmänheten.
Men tyvärr fungerar det tvärtom alldeles för ofta.
När jag var reporter på Sydsvenskan, det är inte ens 10 år sedan, var fördelningen mellan journalister och informatörer en helt annan. Det fanns sällan något filter mellan journalister och makthavare, vare sig de var politiker eller tjänstemän, utan vi ställde frågor och begärde ut handlingar med hjälp av offentlighetsprincipen. Vi hörde att något hände via polisradion och ringde direkt till en polis för att ta reda på mer. En patient ringde från sjukhuset och kände sig illa behandlad, och vi åkte dit för att intervjua och med egna ögon se hur vården fungerade.
Så är det inte längre – och i förlängningen drabbas demokratin.
Här kommer några exempel på hur det fungerar idag:
• Polisradion finns inte längre och möjligheterna att få kontakt med polisen har drastiskt försämrats. På dagtid jobbar informatörer (som sällan är tillräckligt informerade) men utanför kontorstid sitter våra reportrar ofta i kö i flera timmar för att ens få kontakt.
• Vi får inte besöka sjukhusen utan skriftligt tillstånd.
• Trots offentlighetsprincipen försöker tjänstemän, efter samråd med informatörer, allt oftare låta bli att lämna ut handlingar som berättar vad myndigheterna gör. Vissa förvaltningar har satt i system att sekretessbelägga orimligt stora mängder handlingar, vilket kräver att vi överklagar besluten för att vi ska få dokumenten. Detta är både krävande och tidsödande. Innan beslutet, som nästan alltid blir till vår fördel, väl fattats är frågan ofta förbi rent nyhetsmässigt.
• Alla organismer sluter sig av yttre hot. Ibland är vi journalister just detta, eftersom vi granskar sådant som myndigheten inte vill ha fram i ljuset. Även informatörer med mycket gott uppsåt har en arbetsgivare som i dessa fall förväntar sig att journalisternas arbete försvåras.
Många duktiga informatörer har tidigare varit journalister. Jag känner flera av dem personligen och jag ser att de uträttar ett viktigt och bra jobb. Men jag ser också att den här utvecklingen sakta men säkert ger oss en annan demokrati, en där makthavarna själva sätter dagordningen och medborgarnas insyn är begränsad.
Är det verkligen vad vi vill?

Antal informatörer

Region Skåne: 110
Malmö kommun: 130
Lunds kommun: 20
Skånepolisen: 40
Till detta kommer - i varierande grad - tjänster köpta från externa PR-konsulter.
Gå till toppen