Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Missta er inte: Christian Mistress och Windhand handlar om sångrösterna.

Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men visst prioriterar det mänskliga örat automatiskt intryck från röster före instrument? Alltså är det lättare för ett band att kompensera okej musik med fantastisk sång än tvärtom.
Dorthia Cottrell, i mitten, lättar upp.Bild: Tom Lynch
Ett band som vinner på detta är Christian Mistress. Du har säkert hört trettio nya band med samma basala hårdrockssound bara sedan Portlandkvintetten släppte sitt förra album "Possession" för tre år sedan, men jag vågar sätta pengar på att inget av dem har en frontfigur i klass med Christine Davis. Nej, någon klassiskt uppviglande metalröst har hon inte – hon sjunger som om det inte spelar någon roll om någon hör henne. Uttrycket är varmt, livligt och sårbart. Det både kontrasterar och överskuggar musiken, som förmodligen är bättre än jag inbillar mig.
Är Windhand ett band med något att dölja? Nej, inte mer än kurviga människor som insisterar på att alltid klä sig i svart. Gruppens stonerdoom, halvvägs mellan Kyuss och Electric Wizard, är mustig men lättflytande – det råkar bara finnas hela 71 generösa minuter av den på "Grief's Infernal Flower".
Om inte riffmalandet hade lättats upp av sångerskan Dorthia Cottrell hade det varit en utmaning att orka hela vägen. Hennes parallella solokarriär som sparsmakad americana-trubadur är stundtals förtrollande, men saknar lite låtdynamik. I den rollen har hon dock utvecklat ett melodisinne, en kärnfullhet och en auktoritet i rösten som förvandlar Windhand till något större än summan av sina delar. Både Dorthia och hennes kompmusiker döljer med framgång varandras brister.

TIPS

Christian Mistress: To Your Death (album)
Windhand: Grief's Infernal Flower (album)
Graveyard: Innocence & decadence (album)
Grift: Syner. (album)
Gå till toppen