Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En poet söker sin frihet

Den ungerske poeten Dénes Krusovszky tror på författarens oberoende. När landet han bor i blir alltmer instängt kan litteraturen bli en plats för frihet.

Bokmässan i Göteborg har i hög grad kommit att handla om inte bara Ungersk litteratur, utan också Ungerns hårt kritiserade behandling av flyktingar och den bristande demokratin i landet. Men hur är det egentligen att verka som författare i landet i dag?
Under invigningen av Bokmässan höll Masha Gessen ett tal som fick den ungerska representanten att lämna lokalen. Den rysk-amerikanska författaren sa bland annat att den ungerska litteraturen är ett mirakel, men att det inte är ett mirakel som kommer att vara särskilt länge. En plats där invånarna lever under belägring eller i skam, är i slutändan inte en bra plats för litteraturen.
Dénes Krusovszky är poet och Budapestbo, aktuell med sin första diktsamling på svenska: ”Att gå sönder är så”, utgiven på Rámus förlag och översatt av Daniel Gustafsson Pech. Han föddes 1982 och såg järnridån falla som barn. I dag bygger Ungern nya, faktiska och metaforiska, murar mot omvärlden. Hur ser han på Gessens uttalande?
– Om vi talar om yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter så är utvecklingen hemsk. Det är inga lätta frågor man ställs inför i dag, men den ungerska regeringen lyckas alltid ge fel svar. Och den sprider en otäck stämning som får unga människor att lämna landet. Men om vi talar om skrivande så ser jag det inte som att litteraturen automatiskt blir sämre. En konstnär kan använda denna erfarenhet på olika sätt. Jag vill gärna tro att man som författare är mer oberoende.
Diktsamlingen ”Att gå sönder är så” är ett exempel på detta oberoende. Rösten i den är personlig, anslaget existentiellt. Det är en bok som vem som helst kan läsa, okomplicerad på ytan men fylld med minst en dold bok till mellan raderna. På sätt och vis är det frånvaron som är dess huvudperson: ”jag kan bara visa var det fanns / spikmärkena på en stor vit vägg” som det står i dikten ”Skogsbälte”.
Men det är också tydligt att döden eller döendet, kastar sin skugga över raderna, slagkraftigt uttryckt i dikten ”Bruten vit”: ”en högtidsduk väntar dig / på obduktionsbordet”.
– Vissa människor lider av att de haft en dålig uppväxt, men man kan också lida av att man haft en bra uppväxt, plågas av att den försvunnit. Så är det för mig. Ju mer minnen jag får desto mer plågar det mig. Jag är inte rädd för döden i vardagen, men jag räds dess oundviklighet. Det här är ju väldigt simpla tankar, men de fungerar bra att bearbeta i en dikt.
Att vara ungersk poet i dag innebär också att förhålla sig till en väldigt stark tradition. Många dikter är, än i dag, skrivna på rimmad vers och meter. Men framför allt har lyriken haft en för en utomstående svårfattbar ställning i landet, som något som står i samklang med både nationen och språket. Dénes Krusovszky översätter och skriver mycket om internationell poesi och när han 2005 startade den uppmärksammade bloggen och nättidskriften Telep så var det delvis en reaktion på den förlegade litteratursynen i landet.
– Poesin var väldigt viktig förr i landet, fram till 1970-talet ansågs det vara den viktigaste litteraturgenren. Och äldre författare kan bli nostalgiska, även om ingen längtar tillbaka till socialisteran som sådan. Men staten spenderade mycket pengar på kultur då. Böckerna var billiga och trycktes i större upplagor. I dag, när vi har en marknad, är det färre böcker, och främst romaner, som säljer.
Det talas som sagt om den starka ungerska litteraturen. Och temat för Bokmässan är en bekräftelse på det. I det nya numret av tidskriften Lyrikvännen, som har ungersk poesi som tema, deltar Dénes Krusovszky i ett samtal där han säger att även om litteraturens ställning ännu är stark i landet, så är poesin en marginell sak. Jag frågar honom om det nödvändigtvis är en dålig sak för poesin att vara en subkultur.
– För det första så tror jag att de äldre poeterna tror att de hade många fler läsare på 1980-talet än vad de egentligen hade. Staten betalade för att det skulle tryckas stora upplagor, sedan köpte staten in böckerna genom skolor och bibliotek. Antalet diktsamlingar som såldes till privatpersoner var nog inte mycket större än i dag, säger Dénes Krusovszky och lägger till:
– Det är inte fel att vara underground, eller halvt underground, De personer som köper dina böcker är verkligen intresserade av dem. Du behöver inte tillfredsställa någons önskan. Det kanske inte är bra för poesin betraktat som en vara på marknaden, men det är bra för poesin som konstform.
Gå till toppen