Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Ann-Sofie Dahl: ”Nej, det är inte som 1943.”

Människor på flykt över ett hav, kapsejsade småbåtar, Malmö Central som omvandlats till en temporär flyktingförläggning för hundratals, eller rentav tusentals, som kommer över till Skåne från Danmark.
Precis som 1943, har det sagts i debatten.
Och det börjar ju bli höst nu som det var då, den där oktobermånaden för 72 år sedan när danska judar flydde över samma Sund som dagens flyktingar tagit sig över. Och i bästa fall kom fram till samma skånska städer som upprättar provisoriska mottagningsförläggningar. Nu som då.
Men nej, längre än så håller inte jämförelsen mellan 1943 och 2015.
Historiska analogier bör alltid hanteras varsamt; för varje situation, varje katastrof och kris har sin egen dynamik och bakgrund.
Så även den idag. Och den 1943.
De danska judarna flydde för livet med nazisterna flåsandes i ryggen, hals över huvud till närmast belägna grannland. Det var ett historiskt lyckokast att det landet råkade vara just Sverige, ett av få länder i Europa som inte befann sig i krig eller var ockuperat.
Det absolut enda argument som kan uppbådas för den svenska neutraliteten – som ju för övrigt aldrig var särskilt neutral – är just detta: att den erbjöd de danska judarna ett skydd undan nazisternas förföljelse under den tyska besættelsen.
I Sverige fick de som nådde fram en fristad under återstoden av kriget, och när det var över återvände de till Danmark med första bästa färja.
Ofta kom de, som Dansk Jødisk Museum just nu visar i utställningen Hjem, tillbaka till intakta lägenheter som goda grannar, vänner – och emellanåt kommunen – skött om och betalat för under åren i flykt.
De människor som idag, sju decennier senare, anländer till Sverige över samma Sund gör det inte gömda under däck i danska fiskebåtar; numera förbinds de båda länderna med en bro, och Öresundståg med avgång en gång i kvarten i rusningstid.
Till Sverige har de kommit som sista stopp på en lång resa över en hel kontinent. För syriernas del inleddes den med flykt undan al-Assad och IS, till närmsta grannland som i deras fall var Turkiet, Libanon eller Jordanien.
Därefter har de valt att bege sig vidare, många av dem genom att även de korsa ett hav, i överlastade gummibåtar och med uppenbar fara för livet, på jakt efter en bättre tillvaro i Nordeuropa; i sig fullt legitima ambitioner.
Alternativet för de danska judar som flydde till Sverige 1943 var koncentrationslägret Theresienstadt.
Dit fördes 472 danskar som inte hann iväg till Skåne.
De som anländer till Sverige idag har haft ett flertal alternativ – och även om alla länder på vägen mellan Turkiet och Sverige inte är glada för flyktingströmmarna griper de inte till fysiskt våld mot de nyanlända.
Det säger sig också självt att dagens danska regering inte har minsta likhet med den tyska ockupationsmakten under kriget.
Historiska analogier kan vara lockande att ta till. Men mellan 1943 och 2015 är det mer som skiljer än förenar.
Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och Senior Research Fellow vid Center for Militære Studier i Köpenhamn.
ann-sofie.dahl@mail.dk
Gå till toppen