När det dagligen rapporteras om våldsbejakande extremism, är det lätt att ta till sig lockropen på krafttag och statuera exempel. Men kortsiktiga insatser är inte vägen till ett mer inkluderande och tolerant samhälle.

Själv blev jag nazist i skolan, rasist blev jag hemma.

Tidigt skaffade jag mig en identitet, åsikter, värderingar och symboler som stämde överens med dem som fanns hemma. De kolliderade med skolans och samhällets normer.

När jag var 14 slets jag mellan uppväxtens sanningar och skolans krav på nolltolerans mot rasism. För mig var det inte rasismen skolan hade nolltolerans mot, utan mot mig.

Jag sökte mig till likasinnade, ungdomar som hade likadana kläder, åsikter och beteenden som jag. Gula korridoren blev vår plats, där hängde vi mellan lektionerna för att ladda våra batterier, umgås och för att orka vara oss själva. I korridoren bekräftade vi varandra i att det finns en sanning som de andra är för dumma, för hjärntvättade för att förstå. Vi hade sett ljuset och framför allt såg vi varandra.

I åttonde klass ansåg skolledningen att det hade gått för långt. Vi tyckte att vår korridor var en oas, medan skolan tyckte att vi hade ockuperat korridoren. Nu var det dags att sätta oss på plats. Det skulle bli en temadag om Förintelsen. Vi fick reda på att en överlevande från Förintelsen skulle hålla ett föredrag i aulan. Jag berättade det för mina äldre kompisar som sade till oss att vi skulle hålla oss därifrån, visa att vi inte fogade oss. ”Förintelseöverlevaren”, den största sagotanten sedan Anne Frank, sade vi om föredragshållaren.

Temadagen kom. Snart var aulan nästan full, men stolsraden bakom oss var tom. Först trodde jag att läraren hade sagt till de andra eleverna att inte sätta sig nära oss. Sedan fattade jag att de andra eleverna – ”de goda” – inte ville sitta bredvid oss. Jag kände allas blickar i nacken. Alla som längtade efter att få se mig skämmas, veta hut och jag vet inte vad, kanske be om ursäkt. Jag tänkte mer på de där blickarna och skammen än vad jag hörde kvinnan berätta. Någonstans mitt upp i allt orkade jag inte mer. Jag sade till mina klasskamrater att kvinnan ljög.

I den stunden blev jag nazisten Peter. Allt jag tuggat i mig hemifrån, tryggheten från vännerna. När jag sagt de orden försvann all skam och jag hade dessutom räddat mina kompisar från samma skam. Nu fanns det bara en väg att gå och det var jävligt skönt att äntligen se den klart för sig. Den veckan anslöt sig ett gäng ungdomar till en organisation som hade värderingar som liknade deras.

Jag säger inte att allt detta var skolans fel, förutsättningarna fanns i min uppväxtmiljö. Men det var inom ramen för skolans verkställande av läroplanen och skollagen som jag blev nazist. Genom en naiv, kortsiktig och konfrontatorisk pedagogik finslipades mina mörkaste sidor. Jag hade behövt något helt annat: att få mina tankar och värderingar utmanade, inte min person. All argumentation, alla angrepp och all energi som lades ned på att motverka att vi var de vi var, hade motsatt verkan. Ju mer man angrep oss desto närmare kom vi varandra och desto mindre behövde vi tänka kring vilka vi var och vad vi trodde på.

Flera olika saker gjorde att jag så småningom kom att lämna den nazistiska miljön. Jag började tvivla på de sanningar som levererades, min nyfikenhet drev mig till att söka andra förklaringsmodeller, min bror utsattes för misshandel och själv dömdes jag också för misshandel.

Idag arbetar jag för Brottsförebyggande centrum i Värmland med bland annat Toleransprojektet där jag hjälper till att utbilda lärare, ungdomsarbetare och socialarbetare i en dialogbaserad pedagogik. Det handlar om att hjälpa unga människor som finns i hatmiljöer att förstå sig själva. Varför känner man som man känner? Varför tänker vi människor så olika? Vem är jag och vad vill jag bli?

Dialogbaserad pedagogik utgår från varje barns och ungdoms rätt att få pröva sina tankar utan att bli förringad, förlöjligad eller förnedrad.

I en trygg miljö vågar man undersöka det arv man har från sin uppväxt, pröva vad i det arvet som verkligen är en del av vad man vill bära vidare. Jag utgår mycket från mina egna erfarenheter för att belysa att temadagarna kanske inte hjälper dem som är på väg att dras in i destruktiva miljöer. De kan istället göra att man dras längre in när man märker att majoriteten ser det man tror på som konstigt och fel.

Jag vet attdet som så ofta efterfrågas idag inte är en quick fix. Men det var inte heller resan från att vara nazisten Peter till att bli brottsförebyggaren Peter.

Det gäller att komma ihåg att de som idag befinner sig i riskzonen för att bli våldsutövande extremister redan har merparten av sin uppväxts och barndoms erfarenheter bakom sig. De suddas inte ut genom en temadag eller en punktinsats.

Peter Sundin