För fyra år sedan fick läkaren Nils Uddenberg idén att skriva en medicinhistoria – en gigantisk uppgift väl lämpad för honom. Med sin bakgrund som docent i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning har han visat stort intresse för etiska och filosofiska livsfrågor. Han har varit verksam som populärvetenskaplig författare med förankring både i naturvetenskap och humaniora. Lägg därtill en fascination för människan som biologiskt och socialt fenomen – och en stillsam humor som gör hans prosa lättflytande och naturlig.

Nu föreligger Nils Uddenbergs medicinhistoria i två fullmatade delar, rikt illustrerad med ett unikt bildmaterial, framför allt från Hagströmerbibliotekets samling av medicinhistoriska klassiker.

Men vilken medicinhistoria är det då som berättas? Uddenbergs avsikt har varit att täcka in den västerländska medicinen. Under de senaste decennierna har den medicinska forskningen utvecklats närmast explosivt varför Uddenberg valt att göra halt kring 1950, då chansen till viss översikt ännu fanns. Just förmågan att kunna se de stora linjerna är Nils Uddenbergs styrka, samtidigt som han har en väl utvecklad förmåga att dyka ner i den talande detaljen, som ibland gränsar till det kuriösa. Om Koch utförde sina experiment hemma i lägenheten, får vi veta att det är en fyrarumslägenhet. Edward Jenner, som upptäckte att ympning med kokoppor skyddade mot smittkoppor, experimenterade även med ballongflygning och fann sin hustru då hans ballong råkade landa på den blivande svärfaderns ägor. Denna ymniga berättarglädje gör förstås läsningen roande, men ibland blir utvikningarna en aning ovidkommande.

Det är heller inte meningen att detta kraftprov ska läsas i ett sträck, som jag har gjort. Som uppslagsverk kommer arbetet bättre till sin rätt. Att få tid att kontemplera kring Hippokrates, Galenos eller Paracelsus tankar och försjunka i bilder kring anatomiska teatrar, starrstickning och vattenkurer är att föredra. Många gånger ter sig uppfattningarna om sjukdomsorsaker märkliga, men till Uddenbergs förtjänster hör att han försöker sätta sig in i dåtidens tankeklimat. Tydligt är att den moderna medicinen som vi känner den endast är drygt 200 år gammal. Vissa gamla metoder, till exempel karantän, har visat sig värdefulla men utan att man förstod varför. Inte minst levde antika koncept kvar länge och visar hur svårt det är att göra upp med inarbetade uppfattningar.

Även i den mer samtida medicinhistorien finns tvivelaktigt tankegods, sådant som skallmätning och ”rashygien”. Uddenberg sätter dessa idéer i sitt rättmätiga sammanhang och ser hur de var integrerade i folkhälsoprogram om en sund arvsmassa. Det var i förlängningen av detta som steriliseringar ägde rum. Chockerande är också att västerländska läkare genomförde klitorisbortskärning, mot unga flickor som ägnade sig åt onani. Även borttagning av äggstockarna kunde ske på mycket tvivelaktiga indikationer, på kvinnor som ansågs ”hysteriska eller neurotiska”.

Den psykiatriska vården får sin skildring – närmast en bok i sig. Här speglas samhället som tydligast. Uddenberg ger utrymme åt engagerade läkare som velat skapa idealsamhällen i humanistisk anda, inte sällan med intressanta resultat. Ett språng i den naturvetenskapliga utvecklingen innebar möjligheten att ge narkos – vid tandingrepp, kejsarsnitt eller andra operationer. Om forna tiders terapier var verkningslösa, var de lyckligtvis oftast ganska harmlösa. Medicinens framsteg kunde även innebära större faror, som när irreversibla ingrepp som lobotomi och steriliseringar utfördes.

1800-talets främsta bidrag till sjukvårdens utveckling är utan tvekan upptäckten av bakterierna och andra mikroorganismer av pionjärer som Pasteur och Koch. Den först så starkt motarbetade Semmelweiss insatser vid barnsängsfeber, Listers antiseptik vid operationer och Florence Nightingales hygieniska insatser under Krimkriget förde vården språngvis framåt. Penicillin och sulfa förbättrade behandlingsresultaten drastiskt, liksom möjligheter till vaccination mot fruktade sjukdomar som polio, tbc och smittkoppor. Mikroskopet gav möjlighet att bedöma vävnader hos friska och sjuka. Kirurgins utveckling från amputerande fältskärsverksamhet till våra dagars cancerkirurgi eller thoraxkirurgi har också varit häpnadsväckande snabb.