Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Inga änglar men ett vittne

Krigets första offer är sanningen, men krigets mest jävliga offer är barnen som drabbas. Barn som växer upp på flykt, barn som får se föräldrar slaktas, barn som lever i terror och själva skadas eller dödas. Vår art är förvånansvärt resilient men unga är porösa, präglas mer, klarar sig inte på egen hand och yngre barn förmår inte tolka utan kan fastna i rå skräck och lidande.
Bild: Magnus Wennman
Exakt vad arvet av våldet från Syrienkriget kommer att medföra vet vi inte. Hannah Arendt har rätt i det hon skriver i ”Om våld” (1969): Våld tas vara en lösning men resulterar i motsatsen. Våld = kaos och avtrycket det ger på individer, skeenden och platser går sällan att förutse; våldseffekten meandrar sig in i kommande generationer.
Så rimligt därför att en av konstens arketyper är det lugnt sovande barnet. Tillfredsställelsen i att stå och glo på det egna barnet eller någon annan tryggt sussande småtting fyller hjärtat med ro, kan den vara evolutionär? I kitsch-konst förekommer ibland vaktande änglar som hovrar ovan sovande barn, i till exempel konstnären Thomas Blackshears ”Watchers in the Night” står en stor stark ängel med jättevingar och ett spjut i handen jämte en nedbäddad gosse. Men i de 22 porträtt av sovande flyktingbarn som Magnus Wennman fotograferat på uppdrag av Aftonbladet och Fotografiska (där de senare ska ställas ut), hovrar varken änglar eller världssamfund.
Syskonen Ralia, sju, och Rahaf, 13, från Damaskus, bor på Beiruts gator med sin far sedan en granat dödat deras mor och bror. Karim som är 17 år sover på en bänk på ett torg i Aten och berättar; ”Jag drömmer om två saker: att få sova i en säng och få krama min lillasyster.” Maram, som är åtta skadades när en raket landade på familjens hus, ansiktet är grått, hon fick hjärnblödning och en bruten käke. I fem år har kriget pågått, några syriska barn får kanske leva i krig under hela barndomen.
Wennman är en seriös fotograf. Ja vadå, är inte alla det? Nja, jag har träffat flera av den sorts bildjournalister som fotograferar det allra grymmaste och tycker mig ha upptäckt två kategorier; de som gör det för spänning, karriär och häftiga bilder och de som gör det för människorna och lidandet. Wennman tillhör den sistnämnda kategorin, det syns i hans arbete. Sovande, utsatta barn – finns ett mer sårbart motiv? Så gåtfullt, för ändå kan jag inte upptäcka ett uns av utnyttjande här.
Bildjournalister har tagit särskilt mycket stryk i mediekrisen. Vad är de nödvändiga för? Det är väl bara att sikta och skjuta, alla kan fotografera. Så mycket okunnighet och fördomar, som numera skrivande men tidigare fotograferande journalist vet jag hur mycket svårare bra bild är än bra text. Fotografen måste vara på plats, vara uppmärksam på de bitar verklighet som kan bli berättande. Wennmans bilder av dessa barn berättar deras historia, krigets historia och en om orimlighet; hur kan några mäns handlingar få drabba så här?
Nej, här fanns inga änglar men ett vittne.
Gå till toppen