Jag har en enda minnesbild av min farmor, Gerda. Hon sitter på förstutrappen till sitt hem, det faluröda huset i Ramkvilla. Det är hennes sista sommar, men det vet varken hon eller vi. Hon är 86 och skalar potatis medan tårarna rinner nerför den rynkiga huden. Hon sitter där med bunken mellan benen, skalar och gråter, gråter och skalar. Hennes händer som alltid är i vatten är så skrynkliga, uppfattar mina åttaåriga ögon. Hon gråter för bilen är packad och nu far vi mot Göteborg, lämnar henne där bakom jasminbusken.