Historien om Katarina Taikon var i det närmaste okänd för gemene man innan Lawen Mohtadi lyfte fram den i biografin "Den dag jag blir fri" (2012). Det är historien om hur hon föddes i ett tält en sommardag i början på 30-talet, om en mamma som dog, om en storasyster Rosa som tog hand om den stora familjen. Historien om en bortgift trettonårig analfabet som rymde till utbildning och ett liv som älskad barnboksförfattare, ett nav i Stockholms innekretsar och så småningom svenska romers talesperson och stora aktivist.

Allt det – och mycket därtill! Det är som Åsa Moberg sammanfattar den personliga delen av detta vidunderliga människoöde: "Hon var den tidens superkändis. Hon hade charmen, skönheten och formuleringsförmågan."

Katarina Taikon lämpar sig helt enkelt synnerligen väl för ett intressant porträtt och regissörerna Lawen Mohtadi och Gellert Tamas låter också personen Katarina Taikon stå i centrum. Mycket snurrar runt hennes och maken Björns stormande kärlekssaga och barnen som inte alltid får plats i deras aktivistiska, sociala liv. Det är rasande effektivt berättat – eftersom familjens historia också blir till efterkrigstidens. I plågsamt avslöjande arkivklipp levandegörs synen på romerna som dansande vildar med idioters förstånd. Ivar Lo-Johansson exotiserar, regissören Hampe Faustman ber systrarna Taikon prata lustigt för trovärdighetens skull i filmen "Smeder på luffen", en radioman talar till Katarina som vore hon ett barn om "zigenarhövdingen" och livet vid lägerelden.

Och trots att Lawen Mohtadi och Gellert Tamas pratat om filmen som först och främst en personberättelse – är det här kanske en av de fränaste uppgörelserna med socialdemokratin sedan Jan Troells "Sagolandet". Filmens stora förtjänst är inte bara att den visar hur romerna sveks utan att den lyckas få fram hur socialdemokratins högtidstal rimmade med verklighetens Folkhemssverige. Det är en generalanklagelse om ett svenskt självbedrägeri, om en förljugen självbild som förstås inte är ny men här ovanligt starkt formulerad.

Redan i filmens inledningsscen från 1969 ser vi en nytillträdd Olof Palme skruva på sig och förklara varför inte Sverige kan ta emot 47 romska familjer. Snabbspolning till slutscenen: Rosa Taikon tar emot Olof Palmes minnespris och kameran panorerar över leende högdjur.

Det är förstås en försåtlig filmisk ellips. Minns hur Magnus Gertten i ”Varje ansikte har ett namn" använde sig av eisensteinska montageklipp och klippte in dagens båtflyktingar. Mohtadi–Tamas behöver aldrig visa dagens brinnande romska läger i bild – för parallellen är redan så raffinerat iscensatt genom filmen.