Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Sluta göra stöd till barn med räknesvårigheter till en ekonomisk fråga

Matilda Asp berättade häromdagen i tidningen om sin dyskalkyli. Detta med räknesvårigheter behöver verkligen belysas! Jag har en 17-årig dotter med samma problem och vi i familjen har famlat utan riktig hjälp i alla år. Det är fruktansvärt frustrerande för en 17-åring att exempelvis inte kunna räkna i huvudet. Det är dessutom besvärligt för omgivningen. Tänk så många bråk om matteläxor vi hade kunnat undvika.
Att göra en utredning om dyskalkyli kan bli en dyr historia. Region Skåne hänvisade Camilla Månssons 17-åriga dotter till en klinik som tog uppåt 15 000 kronor betalt.Bild: JESSICA GOW / TT
Det började direkt när min dotter började skolan, hon gick på en Montessoriskola där man jobbar lite annorlunda än i traditionell skola. Man ska ta eget ansvar för sitt arbete. Vi förstod att hon ofta valde bort matematiken och såg att hon hade svårt med siffror, vi påtalade detta för rektor och lärare men fick hela tiden till svar att ”det kommer när hon är mogen för det”.
I sexan bytte hon skola till en annan högstadieskola. När vi upplyste om hennes problem fick hon stöd, hälften av mattelektionerna tillbringade hon med en speciallärare och ett par andra elever och det funkade hyfsat då hon fick mycket hjälp. Men i klassrummet med resten av klassen gick det inte alls.
Under denna tid fick vi höra begreppet dyskalkyli för första gången och började forska i det, pratade med specialläraren som avrådde från att göra en sådan utredning och han trodde inte det var det som var hennes problem. Men ju mer vi läste om det desto säkrare blev vi på att så var fallet. Hon har alla symptom för diagnosen – från problem med siffror och klockan till att kunna hålla ordning på sitt rum. Jag kontaktade då lasarettet i Ängelholm och fick besked om att logopeden slutat och inte ersatts.
Jag sökte hjälp inom Region Skåne som hänvisade till en klinik i Malmö. Äntligen, tänkte jag och ringde dit. De kunde hjälpa oss - till en kostnad av 10 000-15 000 kronor. Detta var inget som kvinnan på Region Skåne nämnde.
Jag sätter inte pengavärde på min dotters kunskap, men ser inte skillnader mellan funktionshindret dyskalyli och funktionshindret dyslexi som motiverar olika förhållningssätt inom skola och vård. Och när svårigheterna gäller bokstäver kan man få hjälp gratis om man är barn eller ungdom.
Min dotter blev godkänd i matte i nian. Jag tror att läraren hellre hjälpte än stjälpte henne, hennes kunskaper och färdigheter räckte nog inte för ett godkänt betyg egentligen. Förra året började hon på gymnasiet i Lund och då kraschade allt, hon hade ingen möjlighet att få den hjälp hon fått på högstadiet. Dessutom var det strul med en ledig mattelärare och vikarier.
Långt om länge erbjöd skolan en träff med skolpsykologen som kunde göra en utredning. Hans slutsats var att hon har dyskalkyli men tyvärr är han inte logoped med rätt utbildning för att kunna ställa en accepterad diagnos.
Min dotter gick ut ettan utan godkänt betyg i matte. Nu får hon extra undervisning en timme i veckan i skolan för att kunna tenta av proven så hon kan bli godkänd i kurserna för årskurs ett, förhoppningsvis. Vi har också fått ta hjälp utifrån med en mattekunnig person som kommer en gång i veckan till oss.
Som drabbad och anhörig får man försöka ta sig fram så gott man kan. Så ska det inte vara. Det borde finnas personal med rätt utbildning antingen på skolor eller inom vården. Men det förefaller vara en ekonomisk fråga.
Vår stora förhoppning är att ansvariga ska börja ta detta problem på allvar och ge samma hjälp som till dem som har dyslexi.
Camilla Månsson
Gå till toppen