Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Taikons kamp får nytt liv på film

Visst minns många barnböckerna om Katitzi. Men Katarina Taikons kamp för romernas rättigheter är ett bortglömt kapitel.
– Hennes röst behövs mer än någonsin, säger Gellert Tamas som tillsammans med Lawen Mohtadi gjort dokumentären "Taikon".

Det svenska folkhemmet byggdes verkligen inte för alla. De kringresande romerna var en utfryst minoritet som först på sextiotalet fick medborgerliga rättigheter som bostad och skolgång.
Och romernas starkaste röst var Katarina Taikon, själv född i ett tältläger, som med sin bok "Zigenerska" (1963) satte fart på debatten. Hon syntes ofta i tv och tidningar. Hon arrangerade demonstrationer, och uppvaktade och utmanade Olof Palme. Hon träffade Martin Luther King när han besökte Stockholm. Hon läxade upp Ivar Lo-Johansson, som i missriktad välvilja tyckte att romerna skulle bo i kvar i läger för att inte förlora sin kultur.
Trots dåtidens mediala uppståndelse, och trots de uppenbara parallellerna till dagens debatter om EU-migranter och registrering av romer, tycks Katarina Taikons politiska kamp mer eller mindre bortglömd.
En som har försökt lyfta fram hennes gärning är journalisten och författaren Lawen Mohtadi. som 2012 gav ut biografin "Den dag jag blir fri". Den har legat till grund för den dokumentär som hon nu har gjort i samarbete med journalisten och författaren Gellert Tamas ("Lasermannen").
De båda menar att romernas kamp förträngts i det kollektiva minnet. Behandlingen av minoriteten passar inte in i vår nationella självbild, i den lyckliga sagan om folkhemmet.
– Katarina Taikon var som mest aktiv under en period som är känd för något helt annat, för välfärdsstaten, jämlikheten och Sverige som globalt samvete. Den bilden är delvis sann, men ensidig, säger Lawen Mohtadi.
– Om vi erkänner Taikon, så erkänner vi att det fanns problem i Sverige. För den stora paradoxen är att arbetarrörelsen utestängde den romska minoriteten. Det fanns en rasism som genomsyrade tidsandan.
I filmen får vi följa Katarina Taikons liv från det att hon föddes i ett tältläger 1932. 13 år gammal flydde hon till Stockholm för att undgå tvångsgifte. I huvudstaden gjorde hon snabbt en kulturell klassresa, och blev med sin karisma snart en kändis i kultursvängen – bland annat fick hon flera mindre filmroller. Först när hon var 26 år lärde hon sig att läsa, men hade då byggt upp kontaktytor för att driva romernas kamp. Hon levde ett självförbrännande liv och slet ut sig. 50 år gammal drabbades Katarina Taikon av ett hjärtstillestånd som ledde till att hon hamnade i koma fram till sin död 1995.
– Det privata är det politiska, säger man. Och det är det verkligen i det här fallet. Uppväxten påverkade henne, och det liv hon levde påverkade henne, säger Gellert Tamas.
–  Men vi har jobbat väldigt mycket på att hitta rätt balans, särskilt när det gäller skildringen av hennes sista tid i livet. Och alla i hennes familj har fått se filmen och tycka till.
Lawen Mohtadi hoppas att "Taikon" väcker debatt.
–  Det är omöjligt att se filmen utan att tänka på dagens situation. Den romska minoriteten är fortfarande extremt utsatt i delar av Europa. I Sverige trodde vi att det inte gick att lösa romernas situation, men det fanns en vilja att förändra och då gick det ganska snabbt. Idag verkar den politiska viljan saknas, människor är handfallna. Men vi har erfarenhet av fattigdomsbekämpning i Sverige. Vi måste kunna bryta den akuta krisen.
Gå till toppen