Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Det är nu samhället prövas

Tusen människor om dagen söker asyl i Sverige. Vad händer om det fortsätter att komma lika många människor i samma takt?

Ahmad och hans lillebror Mohamad ser trötta ut.
De sitter på golvet i Migrationsverkets stora entréhall i gamla tv-huset vid Jägersro. Mobiltelefonen är satt på laddning i ett vägguttag. Bredvid dem ligger en man och sover med huvudet på en trasig väska.
Runt omkring är det fullt av människor. Barnskrik. Upprörda röster. Utmattade flyktingar – män, kvinnor och barn – som står i kö, ligger utslagna på golvet eller bara sitter någonstans, apatiskt stirrande framför sig.
Det känns som att det är ont om syre i luften.
– Jag behöver en tolk på dari! ropar en migrationstjänsteman som stressar förbi.
– Det får vänta. Vi har bara en arabisk ledig.
Ahmad och Mohamad har suttit där på golvet sen tidigt i morse. Nu är det sen eftermiddag. För ett par timmar sen blev de registrerade. Nu väntar de på att bli fotograferade och få lämna sina fingeravtryck.
Ahmad och hans lillebror Mohamad från Damaskus har väntat hela dagen på att få lämna sina fingeravtryck.Bild: Albin Brönmark
De båda bröderna kommer från Damaskus. Ahmad är 23 och Mohamad 21. Deras öde påminner, i all sin förfärlighet, om så många andra flyktingars från det söndertrasade Syrien.
– Människor dör hela tiden där hemma. Det går inte att leva där längre, säger Ahmad.
Han kavlar upp tröjärmen och visar ett stort ärr på underarmen.
– De bombarderade vårt kvarter. Många dog. Jag fick splitter från en granat i armen. Då sa mamma till oss att ge oss av.
Brödernas flykt gick längs det som bland syriska flyktingar börjat kallas ”The Balkan Highway”: I turkiska Ayvalik betalade de en människosmugglare 1 200 dollar var för att få åka över till grekiska Lesbos i gummiflotte. ”Den tog in vatten, så vi fick kasta våra väskor överbord.”
Från Grekland tog de sig vidare genom Europa: Makedonien. Ungern. Österrike. Tyskland. Danmark. Och sen Sverige.
Det var hit de redan från början ville.
– Jag mejlade till Lunds universitet hemifrån. De svarade att jag nog kunde studera där, berättar Ahmad.
Jag vill bli svensk medborgare. Jag vill hjälpa Sverige. Det är här jag vill bygga min framtid.
I Damaskus pluggade han både engelska och på en flygplatsutbildning på högskolenivå. Nu hoppas han att hans mamma och yngre bror så snart som möjligt ska kunna komma efter till Sverige.
Återvända till Syrien har han inte en tanke på.
– Det kommer att dröja mycket länge innan vi får fred. Folk hatar varandra i mitt land.
Han ruskar bekymrat på huvudet. Så tittar han upp.
– Jag vill bli svensk medborgare. Jag vill hjälpa Sverige. Det är här jag vill bygga min framtid, säger Ahmad.
När bröderna om en stund lämnar sina fingeravtryck ska de tag det första steget in i den svenska mottagningsapparaten.
***
Varje dag söker tusen människor asyl i Sverige.
I våras spådde Migrationsverket att 73 000 personer skulle anlända under 2015. Det antalet passerades häromdagen.
Innan året är slut kommer fjorårets siffra på 82 000 asylsökande att överskridas med råge, liksom ”rekordåret” 1992, då 84 000 bosnier anlände innan Carl Bildts regering hejdade flödet genom att införa visumtvång.
Inte sen andra världskriget har Sverige tagit emot så många flyktingar som 2015.
– Vi ser inget slut. Även om kriget i Syrien upphörde i dag skulle flyktingströmmen fortsätta. Det är så många människor som satt sig i rörelse, säger Åsa Lindberg, regionchef på Migrationsverket.
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är 7,6 miljoner män, kvinnor och barn på flykt inom Syrien.
Av dem som tagit sig ut har nästan två miljoner hamnat i Turkiet. Libanon har förvandlats till ett stort flyktingläger, drygt 1,1 miljoner syrier har sökt skydd och det lilla landet dignar under bördan. I Jordanien finns 650 000 syriska flyktingar. I det krigshärjade Irak 250 000 och i Egypten 140 000.
– Kriget i Syrien har pågått så länge nu. Och det finns inga tecken på att det ska ta slut. Förhållandena i flyktinglägren blir tuffare och tuffare. Man förstår att människorna vill komma vidare. Skaffa sig en framtid. Därför ger sig allt fler av mot Europa, säger Åsa Lindberg.
Hon vet vad hon talar om.
Innan hon vid årsskiftet blev chef för region Syd arbetade hon som migrationsexpert på ambassaden i Amman i Jordanien. Då besökte hon ofta det stora flyktinglägret Zaatari, där över 150 000 syriska flyktingar bor i tält och skjul under miserabla förhållanden.
Nu tar Åsa Lindberg emot i den överfyllda entréhallen i det gamla tv-huset vid Jägersro, dit nya grupper av flyktingar ständigt bussas från Malmö Central och från de skånska färjelägena för att registreras som asylsökande.
Dygnet runt väntar hundratals människor i Migrationsverkets entréhall i gamla tv-huset vid Jägersro. Regionchefen Åsa Lindberg är bekymrad. Hon ser inget slut på flyktingströmmen från Syrien.Bild: Albin Brönmark
Dagen innan har jag ringt upp henne och förklarat vad reportaget ska handla om: Vad händer om det fortsätter att komma tusen flyktingar om dagen till Sverige, månad efter månad?
Tusen asylsökande per dag multiplicerat med 365 betyder 365 000 människor på årsbasis.
Det var då hon spontant utbrast: ”Den frågan ger mig en klump i magen.”
– Situationen är överväldigande för alla, säger hon nu när vi slagit oss ner i ett konferensrum innanför låsta glasdörrar.
Vårt system är inte byggt för den här mängden.
På Migrationsverket råder ett slags nödläge.
– Vi anställer ny personal hela tiden. Förra helgen tog vi in femtio assistenter på snabbutbildning. Och vi måste redan anställa fler, säger Åsa Lindberg.
Kapaciteten att ta foto och fingeravtryck och hålla ett första inledande samtal med den sökande är en flaskhals.
– Vårt system är inte byggt för den här mängden.
Nästa problem är att ge alla tak över huvudet. Just nu söker Migrationsverket med ljus och lykta efter nya ankomstboenden att handla upp. Landets kommuner har ombetts inventera allt: gymnastiksalar, nerlagda skolor och gamla sjukhem. Kriminalvården har erbjudit sig att inreda sexhundra platser på Kirsebergsfängelset. Försvaret utreder om Migrationsverket kan få resa modulhus för tusentalas flyktingar på Rinkaby skjutfält.
Så hur länge håller systemet?
– Hade du frågat mig för ett par månader sen hade jag inte trott det skulle hålla så här långt ...
– Det är klart att det finns en gräns när systemet kollapsar. Var den går vet jag inte, säger Åsa Lindberg.
Sen tillägger hon: ”Jag menar systemet som vi känner det idag”. Åsa Lindberg tycker att den jämförelse som ofta görs med Turkiet och Libanon haltar. De tar visserligen emot långt fler syriska flyktingar än Sverige.
– Men vi är en välfärdsstat. Vi vill leva upp till en viss nivå. Vi har en helt annan bild av hur mottagandet av flyktingar ska gå till.
Just nu är väntetiden för en asylsökande i snitt tio månader. Alla som kommer från Syrien får permanent uppehållstillstånd. Det får däremot inte folk från Libanon eller Jordanien. En del försöker fuska med falska pass eller inga ID-handlingar alls.
Enligt Åsa Lindberg har kontrollen ännu inte försämrats. Men det beror på att de asylansökande som nu granskas anlände innan den stora anstormningen började för en månad sen.
– Nu är frågan hur vi ska upprätthålla rättssäkerheten i asylprocessen när det blir många fler ärenden. Risken är uppenbar att handläggningstiderna blir ännu längre.
För Migrationsverket – vars uppgift är att ”ta första stöten”, pröva asylskäl och ordna boende den första tiden – är allt naturligtvis en fråga om pengar och resurser. I regeringens höstbudget ökades anslaget för migration till 19,5 miljarder kronor. Det kommer inte att räcka.
Åsa Lindberg säger att hon kan klara sitt uppdrag på lång sikt om staten bara skjuter till tillräckligt med pengar till personal och boenden.
Men i grund och botten är frågan mycket större än så.
– Jag saknar helhetsbilden från politikerna. Det som händer är dramatiskt. Alla kan se att det finns en oro för framtiden.
– Det här är inte bara en fråga för Migrationsverket. Det handlar om skolan och sjukvården. Om bostäder och jobb. Det här är en utmaning för hela Sverige.
***
Annelie Larsson plockar fram ett excell-dokument ur en pärm och följer en kolumn med pekfingret.
– Här ser man! Hittills i år har det kommit 5 045 ensamma flyktingbarn till Malmö. Det är 46 procent av alla som anlänt till Sverige.
Hon lägger pappret åt sidan.
– Malmö får ta ett stort ansvar. Det är hit de först kommer via Öresundsbron. Hundra barn om dagen den senaste veckan. Situationen är ansträngd, säger hon.
Som chef för sociala resursförvaltningen har Annelie Larsson ansvar för alla de minderåriga flyktingar som reser till Malmö från Syrien, Afghanistan, Somalia och andra krishärdar – utan sina föräldrar.
Annelie Larsson är chef för sociala resursförvaltningen och har ansvar för alla minderåriga flyktingar som kommer till Malmö utan sina föräldrar.Bild: Emil Langvad
När hon ska förklara hur systemet fungerar får hon ta whiteboarden på kontoret till hjälp.
Den första uppgiften för kommunen blir att ordna transitboende för de asylsökande barnen där de kan bo tills de slussas vidare till andra orter.
– Bara sen i augusti har vi startat fjorton nya boenden. Stängda vårdhem. Vi har barn i kolonistugor och på madrasser på golvet i gymnastiksalar.
Att hålla sig inom kommunens gränser går inte. I Hästveda har Malmö öppnat ett boende med 150 ensamkommande flyktingbarn.
– Jag har jobbat i socialtjänsten sen sjuttiotalet. Aldrig har jag varit med om att vi samlat så många barn på ett ställe. Det är naturligtvis inte bra. Men situationen är akut. Vi har tvingats sänka ambitionsnivån, säger Annelie Larsson.
Normalt ska barnen stanna högst fem dygn på transitboendet innan de sprids ut till andra kommuner. Nu blir det ofta det dubbla.
– Det fylls på hela tiden. Skickar vi iväg femtio barn en dag så kommer det hundra nya.
Förutom det ansvar som Malmö tar för de ensamkommande i det akuta skedet så anvisar Migrationsverket ett visst antal barn som kommunen måste ta hand om medan asylärendena utreds.
Hittills i år har Malmö fått 167 ensamma barn på anvisning. Därtill ytterligare 140 som beviljats permanent uppehållstillstånd.
Det här kan bli bra till slut. Om bara alla hjälps åt och delar på ansvaret.
Annelie Larsson har tvingats nyanställa. Men det råder brist på socionomer som kan utreda barnens behov. Många bär med sig hemska minnen av krig och död från hemlandet. Trycket på barnpsyk är hårt. På socialförvaltningen jobbar alla stenhårt. Det är stressat och pressat.
– Det är svårt att uttala sig om var gränsen går för hur många vi kan ta emot i längden. Klart det finns en oro för framtiden, säger Annelie Larsson.
Men mitt i krisen ser hon ljuspunkter. Alla frivilliga som vill ställa upp. Hjälpa till med läxläsning. Finnas till och berätta om hur det är att leva i Sverige
– De frivilliga är jätteviktiga som komplement.
Trots allt är hon hoppfull.
– På sikt behöver Sverige folk. Vi har brist på lärare, sjuksköterskor och läkare. Någon som kan ta hand om våra gamla. De nyanlända kan bli en tillgång. Det här kan bli bra till slut. Om bara alla hjälps åt och delar på ansvaret.
***
Redan i vintras avslöjade Malmös skolkommunalråd Anders Rubin i en intervju i Sydsvenskan att han ibland vaknar mitt i natten halvt i panik: ”Oh my God! Hur ska vi klara detta?”
Det var långt före den senaste flyktingvågen som tvingar kommunen att snabbt fixa fram nya skolplatser.
Nu skrivs mellan 30 och 50 nyanlända elever in varje vecka i Malmös skolor. Hittills i år har 800 barn som just anlänt från främmande länder börjat i årskurs 1-9.
– Det motsvarar två normalstora grundskolor. Det är ett otroligt uppdrag, säger Nils Daag.
Nils Daag är rektor på Mosaikskolan i Malmö. Här registreras alla nyanlända barn i grundskoleålder.Bild: Albin Brönmark
Han är rektor på Mosaikskolan, som är inhyst i ett gult tegelhus vid Östra Farmvägen och med Willys stormarknad tvärs över gatan.
Nils Daags skola har ett särskilt uppdrag: Här registreras alla nyanlända barn i grundskoleåldern.
Det gäller ensamkommande och de som anlänt med sina familjer. Det gäller papperslösa lika väl som de som kunnat styrka sin identitet.
– Vi gör ingen skillnad. Alla barn har rätt till skola. Och det är vår skyldighet att ge dem det, säger Nils Daag.
Han tar oss med på en rundtur genom skolan. På varje klassrumsdörr sitter en lapp som anger vilka modersmål barnen har: Arabiska. Kurdiska. Somaliska. Spanska. Dari. Thailändska. Franska. Vietnamesiska. Och så vidare.
– Vi har 35 olika språk här, förklarar Nils Daag.
Vi kikar in i ett klassrum där Sausan Hamoudi undervisar matte i en klass med arabisktalande barn, de flesta från Syrien.
På vita tavlan ställer hon upp multiplikationstal som eleverna ska lösa. Hälften är pojkar, hälften flickor. Det är lite fnissigt, som i vilket svenskt klassrum som helst.
– Jag gillar matte. Det är roligt. Fast talen är för lätta, säger 14-årige Yaman Naser från Damaskus som sitter i bänken och trummar lite otåligt med pennan mot räknehäftet.
Sausan Hamoudi undervisar en klass arabisktalande barn i matte. Talen är lite för lätta, tycker 14-årige Yaman Naser.Bild: Albin Brönmark
Så fort de nyanlända barnen registrerats på Mosaikskolan skickas de yngsta ut på vanliga skolor runt om i Malmö. De som likt Yaman Naser har börjat på högstadiet går kvar mellan två och tio månader.
–  Förkunskaperna varierar kraftigt. Barnen från Syrien har ofta god skolbakgrund. Från andra länder får vi barn som är rena analfabeter, som kanske aldrig ens hållit en penna i sin hand, berättar Nils Daag.
– Målet är att de ska kunna kommunicera enkelt på svenska när de går ut på vanliga skolor. Men de är långt ifrån att kunna klara grundskolan utan besvär. De behöver fortsatt stöd ute i klasserna.
Just nu går det 270 elever på Mosaikskolan. För varje dag blir de fler.
– Fram till nu har vi kontroll. Men det är ett ständigt flöde. För att nya elever ska få plats måste några ut, säger Nils Daag.
Många av de nyanlända barnen bär med sig fruktansvärda trauman från krig.
– Vi ser att många är spända, ledsna och ibland nästan apatiska. Man kan uppleva dem som ovanligt snälla och fogliga. Vi brukar säga att när de börjar uppföra sig som vanliga svenska tonåringar, säga emot och protestera, då är det ett friskhetstecken.
Bild: Albin Brönmark
Jag ställer samma fråga till Nils Daag som till andra tjänstemän som arbetar mitt i flyktingkrisen: Finns det någon gräns för hur många nya flyktingar det svenska samhället kan hantera?
– Någon gång kommer vi till en gräns när huset inte sväljer fler. Då får vi väl bygga en Mosaikskola till, svarar han.
I fjor slog Pisa-mätningen ner som en bomb i det svenska skolsystemet: Elevernas kunskap har rasat i viktiga ämnen. Vad händer nu om allt fler vanliga skolklasser fylls på med fem, sex, sju eller fler elever som inte talar svenska?
– Självklart måste det påverka skolresultaten på sikt. Det vore att blunda för verkligheten att påstå något annat, menar Nils Daag.
Men ibland kan de nya barnen föra med sig ny kunskap, påpekar han. Ibland blir lärarna på Mosaikskolan överraskade.
– Vi köpte in symaskiner för vi tänkte att vi skulle stimulera de afghanska flickorna lite. Men till vår förvåning var det killarna som la beslag på maskinerna och började sy kläder och flaggor. Det visade sig att de hade arbetat som skräddare hemma i Afghanistan.
***
Det finns en tumregel för hur snabbt flyktingar får jobb i Sverige: Sju år efter ankomsten har hälften av de vuxna antingen fått arbete eller börjat på en utbildning.
Regeringen tycker det är alldeles för dåligt.
Målet i den så kallade etableringsreformen är att vuxna människor ska vara självförsörjande eller studera på högskolenivå inom två år.
Men dit är det långt. I dag klarar bara 30 procent att etablera sig så fort.
Nöjd?
Christina Koch drar på svaret.
– Nej, naturligtvis har vi en mycket högre ambitionsnivå, säger hon.
För Ahmad och hans lillebror Mohamad, som vi träffade i den knökfulla entréhallen på Migrationsverket, blir det sannolikt inte så stora problem att få jobb. Många syriska flyktingar är välutbildade. Värre är det för äldre analfabeter från Afghanistan och Somalia, som också finns bland de tusentals flyktingar som nu anländer.
– Att få dem i arbete är naturligtvis en utmaning, säger Christina Koch.
Just det ordet ska hon använda ofta under intervjun: ”Utmaning”.
Sedan 2010 har Arbetsförmedlingen ett övergripande ansvar för etableringen av de flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Christina Koch är sektionschef på AF i Malmö.
Hon menar att det finns ett strukturellt problem på den svenska arbetsmarknaden. ”Trösklarna är höga.”
– Vi har väldigt få enkla jobb. Jag kommer själv från USA. Där har vi många mexikanska invandrare med låg utbildning som inte talar engelska. Men det finns ändå en stor arbetsmarknad för dem. Här i Sverige kräver även städbolag att du kan språket för att få jobb.
– Nackdelen med det amerikanska systemet är att lönerna är så låga att man inte kan leva på dem. Man talar om ”working poor”. Fördelen i Sverige är ju att man kan försörja sig när man väl fått ett jobb.
Chansen att få jobb hänger intimt ihop var man bor. I Sverige får även flyktingar bosätta sig var de vill. Redan som asylsökande kan man enligt reglerna om eget boende (ebo) välja bort Migrationsverkets anläggningar och fixa bostad själv. Det har lett till svår trångboddhet i exempelvis Herrgården i Malmö.
Fortsätter antalet flyktingar att öka behöver vi mer resurser.
Samtidigt fastnar många flyktingar som beviljats uppehållstillstånd på verkets asylboenden för att de inte kan få bostad på den ort de vill bo. Just nu sitter 10 000 personer fast och bildar en propp i systemet.
– Bostadsbristen är ett jätteproblem. Många av våra klienter här i Malmö har ingen fast bostad. De flyttar runt två veckor här och två veckor där. En del är hemlösa. Det försvårar naturligtvis etableringen, säger Christina Koch.
När en flykting beviljats uppehållstillstånd skrivs hen in i AF:s etableringsprogram och får en handläggare och en etableringsplan. Just nu är 1 714 personer inskrivna i Malmö och 50 444 i hela Sverige.
Trots att sensommarens våg av flyktingar ännu inte nått Arbetsförmedlingen rekryterar man nya tjänstemän.
– Vi har en beredskap. Men fortsätter antalet flyktingar att öka behöver vi mer resurser, säger Christina Koch.
– Naturligtvis blir det en utmaning. Inte bara för oss utan för hela samhället.
***
Gång på gång sedan den senaste flyktingvågen nått Sverige har statsminister Stefan Löfven uttalat sitt nya mantra: ”De som har skyddsskäl ska stanna. De som inte har det måste resa hem.”
Bakom uttalandet ligger en enkel kalkyl: Om regeringen ska få acceptans för en fortsatt generös migrationspolitik bland väljarna måste man se till att de som inte är flyktingar avvisas.
Så har det inte varit på senare år.
Enligt uppskattningar från Migrationsverket stannar uppåt 40 procent av dem som fått avslag på sin asylansökan kvar i landet och lever som papperslösa.
I onsdags meddelade inrikesminister Anders Ygeman att den inre utlänningskontrollen i Sverige ska skärpas.
Och det är en polisiär uppgift.
På Centralstationen i Malmö möter vi Andy Roberts. Han är chef i polisområde Syd för den särskilda insats som beordrats till följd av flyktingströmmen. Ett femtiotal poliser från andra delar av landet har skickats ner för att arbeta vid Centralen och vid de skånska färjelägena.
Andy Roberts är chef för polisens särskilda insats för att hantera alla de flyktingar som anländer till Malmö Central och de skånska färjelägena.Bild: Albin Brönmark
I samma ögonblick som vi hälsar sprakar det till i Andy Roberts kommunikationsradio.
”Hundra flyktingar på Öresundståget från Köpenhamn. Ankommer om tio minuter. Spår fyra.”
Andy Roberts delar ut några order. Sen ringer mobilen. Gång på gång. Nya kortfattade direktiv.
– Så här rullar det på hela tiden. Det är en helt makaber situation, pustar han.
Runt omkring oss är det liv och rörelse. Klungor av nyanlända flyktingar väntar med sina packningar. Migrationsverket finns på plats med bussar som ska ta dem till mottagningen vid Jägersro. Kommunens fältarbetare. Poliser i uniform. Röda Korset. Frivilliga som erbjudit natthärbärgen, men också fått kritik av polisen för att ställa till oreda genom att skjutsa iväg nyanlända som ingen riktigt vet var de till slut hamnat.
Att tusen människor om dagen söker asyl i Sverige är egentligen bara en del av sanningen. Enligt Migrationsverket anländer dubbelt så många människor. En del reser vidare till Norge och Finland. Men ett okänt antal befaras sippra ut i samhället som papperslösa.
Ur polisens synpunkt är regelverket i teorin enkelt.
– Den som kommer som flykting ska söka asyl. Annars betraktas man som illegal invandrare, säger Andy Roberts.
Bild: Albin Brönmark
Polisens uppgift på Centralen är att hålla ordning och med hjälp av Migrationsverkets personal förklara för de nyanlända vad som gäller.
– Vi försöker prata med så många som möjligt. En del vill inte söka asyl. Då kan de bli tagna i förvar. Men det slutar ofta med att de ändrar sig efter ett par timmar och ändå söker asyl, förklarar Andy Roberts.
Så tillägger han:
– Fast nätet är väldigt stormaskigt nu. Det beror på det enorma trycket.
Han plockar upp en liten handskriven lapp där han antecknat hur många som anlänt sen han gick på sitt skift tidigt på morgonen.
– Centralen 147, hamnen i Trelleborg 84, hamnen i Helsingborg 73... Jag landar nog runt 800 totalt i mitt område på det här skiftet.
Han knölar ner lappen i fickan igen.
– Vi försöker fokusera på att fånga upp barnen. Dem måste vi hjälpa. Jag funderar ofta på hur det kan vara möjligt ett en tioårig pojke kan resa ensam hela vägen genom Europa utan att någon vuxen har tagit hand om honom.
Det måste finnas en mänsklighet i allt detta. Ett hjärta.
I polisens uppdrag ingår också att jaga människosmugglare. En del av dem som hjälper flyktingar över gränsen gör det av ideella skäl. Men det gäller långt ifrån alla.
– I förra veckan grep vi en kille i Trelleborg. Han hade 16 000 euro i kontanter på sig. I bilen låg tre resväskor som inte tillhörde honom, berättar Andy Roberts.
Så sprakar det till i hans kommunikationsradio igen. Öresundståget från Köpenhamn med hundra flyktingar är på väg in.
Plötsligt fylls rulltrappan upp från perrongen av trötta människor. De flesta är unga män med ryggsäckar och väskor. De ser sig förvirrat omkring. Har de äntligen nått målet för sin långa resa?
– När jag ser dem tänker jag på kriget i Bosnien, säger Andy Roberts.
Då tjänstgjorde han som officer i den svenska FN-insatsen.
– En dag stod jag på flygplatsen i Tuzla och tittade på niotusen flyktingar från massakern i Srebrenica. Det var 1995. Jag får samma känsla idag.
Han betraktar de nyanlända. Några poliser pekar och ger instruktioner. Flyktingarna nickar. Så tar de sina packningar och går ut mot bussarna som väntar utanför byggnaden på att köra dem till Migrationsverkets mottagning – där de ska ta sina första steg in i det nya landet.
Andy Roberts ser fundersam ut. Så säger han:
– Det måste finnas en mänsklighet i allt detta. Ett hjärta.
Fotnot: Ahmad och Mohamad vill inte framträda med fullständiga namn på grund av risken för deras släktingar hemma i Damaskus.
Gå till toppen