Kultur

Dataspel på liv och död

Game Over

Av Henrik Bromander. Regi: John Hanse. Animation: Raquel Meyers. Ljuddesign: Jonas Åkesson. Medverkande: Sanne Ahlqvist Boltes, Oskar Stenström.Banditsagor, Rosengårdsbiblioteket, Malmö 1.10
– Nää, nu dog jag!
Sanne Ahlqvist Boltes i "Game Over", Banditsagor. Föreställningen går på turné i Skåne och ska bland annat spelas i Lund 6 oktober.Bild: Alexander Tengham
Säger barnet. Som förälder känner man hugget inom sig men ruskar snabbt av sig och gör ett försök att lirka läsplattan ur händerna på ungen som febrilt vill försöka igen. För att om möjligt överleva längre den här gången.
Redan i vårens premiär ”Robins bok” närmade sig Malmöbaserade Banditsagor det svåraste av ämnen, ett barns död, i samarbete med författaren och serietecknaren Henrik Bromander. Den gången var målgruppen vuxna och innehållet uttalat barnförbjudet.
Parallellt med att ”Robins bok” ger sig ut på turné till bibliotek runt om i Skåne ger Banditsagor en ny pjäs på samma tema, också den baserad på en saga av Henrik Bromander. Denna gång är målgruppen barn från sex år och handlingen förs framåt på två plan; i rummet och via en digital bakgrund med pixlig grafik och teletext.
Förr än alla andra vet tioåriga Lisa (Sanne Ahlqvist Boltes) att hon är sjuk, men hur sjuk vill ingen inse förrän kroppens hårddiskkrasch är ett faktum. På sjukhuset konstateras det att hon har långt gången blodcancer och att inget finns att göra än att invänta slutet.
I ett slag blir alla vuxna snälla och allt som Lisa tidigare fått klara själv får hon nu hjälp med. Pappan, dataspelskonstruktören (Oskar Stenström), börjar febrilt skissa på ett spel där en virtuell Lisa jagas av cancerceller, ett spel som mot alla odds blir omåttligt populärt och vars vinst ska gå till cancerforskningen.
Framgångarna leder honom ut i världen, medan Lisa ligger ensam i sin säng och drömmer om en utflykt till havet, med pappans kanelbullar och sol.
Låterdet sorgligt och väl magstarkt för en sexårig publik? Det är det förstås och samtidigt så befriande rakt och chosefritt berättat att det är vi vuxna som sväljer och värjer oss medan den unga publiken sakligt tycks acceptera det oundvikliga i förloppet.
Föreställningen är kort, väl kort, bara 30 minuter. Ändå hinner vi uppleva åtskilligt, inte minst tack vare Raquel Meyers humoristiska grafik som vidgar Rosengårdsbibliotekets yta till att omfatta inte bara Paris och Tokyo utan också ett alldeles vanligt flickrum och drömmen om en strand i sol.
Skickligt utnyttjar skådespelarna dataspelets funktioner och förvandlar kokandet av en kopp choklad till ett äventyr i sig. När Lisas tid är slut och skärmen oundvikligen blinkar ”Game over” går en suck genom den unga publiken, resignerad och möjligen också lite besviken över att spelet så fort är över.
Gå till toppen