Kultur & Nöjen

En värld väl värd att rädda

Tomas Bannerhed (text)Brutus Östling (foto)

I starens tid. Weyler förlag.Brutus ÖstlingBevingat – magiska möten i fågelmarker. Bonnier fakta.
I en föränderlig värld kan det vara skönt att hitta några fasta punkter. En tidig morgon i mitten av mars ska staren sitta högst uppe på gavelspetsen på vårt hus och med sin visslande, knäppande och knarriga sång markera att den är redo att bygga bo under plåten där uppe. Helt omedveten om att den ger sina mänskliga hyresvärdar en bekräftelse på att något i världen trots allt är som det ska vara. För författaren Tomas Bannerhed infaller starens stund på jorden på Gabriel-dagen, den 24 mars.
”I starens tid” är just den titel Bannerhed valt till sin nya bok, den första sedan hans Augustprisbelönade debutroman ”Korparna” 2011. ”Korparna” handlar om en pojke som växer upp på ett småländskt jordbruk på 1970-talet och som hos fåglarna hittar en fristad från sin dominante och psykiskt instabile far.
Under arbetet med ”Korparna” fick Bannerhed, som själv växt upp på den småländska landsbygden men aldrig intresserade sig för fåglar när han var barn, läsa in så mycket fågelkunskap att han till slut blev fast. Så det är inte konstigt att fåglarna fick överta huvudrollen i den nya boken.
”I starens tid” är ingen roman utan en samling kortare prosastycken som försedda med datum täcker in ett år från februari till februari, dagboksblad från författarens vandringar i naturen. Boken illustreras med fotografier tagna av den likaså Augustbelönade fotografen Brutus Östling.
Bannerhed är ingen hårdskådande kryssjägare, utan har öga och öra för det som lever nära oss och för landskapets själ. Han ser kråkan som byggt bo i hästkastanjens grenar utanför fönstret på fjärde våningen i stan, han hör spovarna som en sen kväll i augusti sträcker söderut i mörkret över Järvafältet, han berusas av skvattramsdoften i kärret ute på skärgårdsön.
Han rör sig mellan hemstaden Stockholm, Mälarens öar och vikar, skärgården, Småland, Blekinge och inte minst Gotland. Bäst verkar han trivas i skogen med en ryggsäck packad med termos, mackor, fågelbok och fältflora. Där kan han sitta alldeles stilla och bli ”förstubbad”. Efter ett tag kommer fåglarna fram för att försiktigt spana in nykomlingen.
Det underbara med ”I starens tid” är att Bannerhed har språket att förmedla sina upplevelser, tankar och associationer. Eftertänksam och ton-säker har han en förunderlig förmåga att hitta precis rätt formulering där andra skulle ha gått vilse både i skogen och bland orden. Det är inte förvånande att Harry Martinson med sin naturprosa dyker upp i texten när Bannerhed vandrar i hans fotspår en ljummen junikväll i Blekinge. Naturprosan blir fågelprosa i Bannerheds händer.
Det här är inte en bok för fågelnördar, utan för alla som har det minsta intresse för naturen eller som bara vill få en läsupplevelse utöver det vanliga.
Brutus Östlings bilder ger boken och upplevelsen av den suveräna texten en extra klangbotten. Östling och Bannerhed har med sina olika utgångspunkter mycket gemensamt: de har öga för detaljer och båda började intressera sig för fåglar sent i livet. Men i den här boken får Östlings karaktärsfyllda fågelporträtt och fina landskapsbilder finna sig i att spela andrastämman.
Men Östling behöver inte känna sig förbigången. I höst kommer han med en egen bok: ”Bevingat – magiska möten i fågelmarker”. Det är hans tionde fotobok sedan debuten 2005 och den är lika magnifik som sina föregångare. Redan omslaget (liksom resten av boken formgivet av Fredrik Granath) med siluetten av en gråhäger, som belyst av en blixt bakifrån fiskar i nattens mörker, anger tonen.
Bokens tema är möten med fåglar i deras miljöer i Sverige och runt om i världen, miljöer som ofta är hotade och i akut behov av skydd. Den vittbereste Östling har träffat grisslor på Svalbard, pingviner på Sydgeorgien, gamar i Pyrenéerna, Indien och Sydamerika, hägrar i Florida, trappar i Spanien, brushanar i Sverige, fjällugglor i Kanada och örnar i Alaska, bara för att nämna några möten.
Resultatet är en rad fågelporträtt av högsta klass, många av dem med den numera omisskännliga Östlingsignaturen: en svart stork med knallröda ben och näbb fotograferad i knähöjd, en spöklik fjälluggla som ser ut att stanna i luften när den fäster blicken på fotografen. Men ambitionen är också att skildra miljöerna, så även de olika landskapstyperna dokumenteras i stämningsfyllda bilder.
Liksom i sina senaste böcker har Östling själv skrivit texterna. Det är sympatiska texter som ibland berättar om situationer i samband med fotograferingen, men Östling bjuder också på mycket fakta om fåglarna och inte minst hoten mot dem. Det är logiskt att Världsnaturfonden utsett ”Bevingat” till Årets pandabok 2016. Bokens ambition understryks av att miljö- och naturjournalisten Erik Hansson skrivit ett fylligt efterord där forskningen kring de olika livsmiljöerna sammanfattas. Förhoppningsvis kan ”Bevingat” ge ett extra lyft åt arbetet med att skydda fåglarna.
Gå till toppen