Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Maximal minimalism

Objekt och kroppar i vila och rörelse

Moderna museet Malmö, t o m 7/2 2016.
"Det du ser är det du ser", hävdade minimalisten Frank Stella. Men riktigt så enkelt var det inte. Det blir tydligt när Moderna museet i Malmö låter konstnärer från 1960- och 70-talets New York möta tidens koreografer. Mjuka kroppar rör sig mellan raka linjer och metallkonstruktioner. Minimalismens kyliga perfektion sätts i gungning, och resultatet är oväntat intressant.
I en video grimaserar Hannah Wilke. Med fingrarna knådar hon sitt ansikte, för att få det att anta det ideala uttryck av kvinnlig skönhet som reklamen saluför. Hon drar det uppåt och nedåt, diagonalt och vertikalt. Samtidigt rör sig några dansare genom rummet. De balanserar på en gungbräda, samlar sig i en klunga och bryter sig loss för att prövande klättra över varandras kroppar i en akt av tillit och balans.
Simone Fortis suveräna danskonstruktioner, som framförs vid ett antal tillfällen under hösten, förvandlar utställningen till en spelplats. Här möts krafter och motkrafter, frihet och kontroll. Scenografin till Fortis verk påminner om gymnastikredskap och är gjorda i samarbete med hennes man, skulptören Robert Morris, som influerades av hennes arbete.
Tillsammans med Donald Judd gick han i spetsen för minimalismen. De förespråkade en konst som var sig själv nog. Former och objekt frikopplade från alla illusioner, känslor och symbolik. Judd själv drog tesen till sin spets, och producerade helst sina verk industriellt. På väggen sitter hans rektangulära plåtlådor på rad. Robert Morris hade dock rätt när han påpekade att "enkla former inte nödvändigtvis innebär enkla upplevelser". Citatet är hämtat ur katalogbladet, som öppnar avsevärt fler ingångar än det begränsade formatet först tycks rymma. Precis som utställningens avskalade uttryck.
För dessa verk är knappast sig själva nog. I likhet med tidens danskonst förhåller de sig till rummet och betraktaren. Carl Andres metallplattor löper tvärs över golvet, och är gjorda för att gå på. Som en konceptkonstens föregångare omvandlade Sol LeWitt sina matematiskt baserade kompositioner till instruktioner. Hans geometriska ramverk upplevs bäst om man rör sig runt det, för att se hur det aktiverar rymden med linjer och mellanrum. Så långt är ändå det mesta sig likt. Räta vinklar, fläckfria ytor, anonym metall och kompromisslös rytm.
Fast i denna inbjudan att röra sig fritt och gå nära, ligger det något radikalt. Lågmält lyfte Richard Tuttle fram minimalismens politiska aspekt under invigningshelgens konstnärssamtal. Istället för traditionellt upphöjda statyer och vertikala monument, drog minimalisterna gärna sina linjer horisontalt och placerade verken direkt på golvet. Därmed skiftar förhållandet till betraktaren.
Varje individ framstår som viktig, liksom varje element i konstverket har samma värde. Gängse hierarkier upphävs, på samma sätt som koreografen Yvonne Rainer lät vardagens rörelser leta sig in i dansen. Själv arbetar Tuttle med lätta material. Han strävar efter att hålla sina verk öppna, långt från det slutna och totalitära. Kanske just på grund av sin anspråkslöshet hör de till utställningens mest spännande verk. En alternativ riktning blir synlig, där även en Eva Hesse kan höra hemma med sin kroppsbaserade konst.
Nog är det en snygg presentation som museet åstadkommit, men viktigare är hur den mot alla odds lyckas göra minimalismen relevant på nytt.
Gå till toppen