Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Postkoloniala Tornedalen

Katarina Kieri

Vårt värdeNorstedt
Sedan början av 90-talet har Katarina Kieri gett ut lyrik och prosa med hög jämn halt. När hon i år blev hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet löd en del av motiveringen: ”Hennes poetiska språkbruk i beskrivningar av vardagsnära ämnen gör henne till en säregen röst i svensk litteratur.”
Katarina Kieri.Bild: Maria Annas
Det är så sant som det är sagt. I högsta grad kan det sägas om hennes nya roman.
I ”Vårt värde” talar ett ”vi” om sin uppväxt på 1960- och 70-talet i Tornedalen. ”Vi” är både en individ och ett kollektiv. På individnivå har Kieri skrivit en berättelse om tillblivelse, familjeliv och sorg.
”Vi” är en flicka. Hennes mamma ser självlockigt hår som en fråga om vilja. Hennes pappa kör familjen till hamnarna för att undervisa dem om isbrytare, till skogs för att berätta om fåglar. Byarna kring den namnlösa staden är bräddfulla av kusiner. Det finns inga fjäll, vad folk än tror söderut, däremot hjortronmyrar. Det finns isar och bastu, skare och svartvinbärsbuskar, systrar och bröder.
En av bröderna är död. Vad hände honom? Det får läsaren inte veta men katastrofen dunkar mellan raderna, mörk och namnlös, bara ett andetag bort. ”Det hände ju så lätt också att ett vatten var för djupt eller att ett fönster stod öppet eller att en låga inte gick att släcka. Det hände ju så lätt att små bröder tog fel på sin egen förmåga.”
Jag är generationskamrat med Kieris ”vi” och känner så väl igen tidsandan som hon med precision mejslar fram. Framtidstron, ingenjörsmentaliteten, hur vi klädde oss, hur det såg ut hemma och hos andra, hur vi kände och tänkte, vad vi längtade efter och fruktade – allt stämmer, in i minsta detalj. Exakt så här var det. Jag vet för jag levde i samma land, och ändå inte alls.
Mitt Sverige, centralmaktens och överhetens Sverige, står i skarp kontrast till det gränsland där Kieris ”vi” växte upp, ett gränsland med en paradoxal identitet. Tornedalen tycks inte vara något av det som genom seklerna ringat in det – inte svenskt, inte finskt, inte samiskt – och rymmer samtidigt allt detta. Kieri gestaltar paradoxen med ett varmt raseri som aldrig slår över i aggression eller patetik. Hon beskriver ett postkolonialt tillstånd där det samiska, finska och svenska framstår som samtidigt över- och underordnat.
”Vi” kan inte vara någotdera och måste vara alltihop. ”Vi” vill inte det och vill inget hellre – och ”vi” är helt och hållet sig självt. Eget. Avskilt. Dånande underskönt. Marginalisering och centrum i samma andetag. Att jag kan känna det i min kropp beror på Kieris språk, som bitvis är så vackert att det väcker bävan.
Hennes tonträff är poetens, inte ståuppkomikerns, även om jag ofta skrattar under läsningen. Slagfärdigheten får ytligt sett den hundrafemtiosidiga romanen att framstå som en enda oneliner. På djupet däremot, på allvar, är ”Vårt värde” en lång, tät dikt om maktordningar.
Gå till toppen