Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En värld utan Slugdge kan vara en värld utan sånger om intergalaktiska sniglar.

En bra sak med metal är att det finns så lite pengar och berömmelse att hämta i genren. Du börjar förmodligen inte spela progressiv death metal med kraut- och jazz­influenser för att säkra pensionen, utan för att du älskar sådan musik och tycker att det görs alldeles för lite av den. Om någon annan råkar tycka likadant är det en bonus, inte mer.
Every picture tells a story.Bild: Slugdge
Den här obekymrade attityden ger oss band som brittiska duon Slugdge. På sitt tredje album "Dim and Slimeridden Kingdoms" låter de som om de borde vara ett av de största banden inom melodisk death metal, med stående inbjudan till sommar­festivalernas näst största scener. Gitarrspelet är maggrops­kittlande kreativt, sång­arrangemangen medryckande dynamiska och låtarna distinkta och storslagna.
Saken är bara den att Matt Moss (sång) och Kev Pearson (gitarr) aldrig spelar live, struntar i att ge intervjuer och inte har något skivbolag. De trycker inte ens upp fysiska exemplar av sina album, utan lägger upp dem på Bandcamp och låter folk betala för sig om de känner för det.
Kompromiss­löst? Vänta bara. Duon presenterar dessutom sitt super­seriösa, djupt känslo­laddade sound med en hiskelig gimmick­estetik. Skivorna är koncept­album om inter­galaktiska sniglar, med låttitlar som "The Toxic Salts", "Pellet in the Head" och "Flying Snails" (lyckligtvis är texterna skrivna på kryptisk death metal-engelska och svåra att uppfatta). Skivomslagen kan vi kalla "entusiastiska".
Och vad vi än tycker kommer Matt och Kev att fortsätta göra sin grej med maximal övertygelse. Jag tycker det är något fint med det.

TIPS

Slugdge: Dim and Slimeridden Kingdoms (album)
Deafheaven: New Bermuda (album)
W.A.S.P.: Golgotha (album)
Kylesa: Exhausting Fire (album)
Gå till toppen