Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per T Ohlsson: Ursäkta röran, vi bygger om

”Den ena handen vet inte vad den andra gör.”

Stämningen var pressad på statsministerns tjänsterum. Överbefälhavaren var på plats, liksom flera ministrar. Tidigt på morgonen hade Ryssland begärt omedelbar tillgång till hamnen i Slite. Ryssland hade inlett en invasion av de baltiska staterna och behövde en bas på Gotland för att kunna avvärja Natotransporter över Östersjön. Det var den allvarligaste säkerhetspolitiska utmaningen för Sverige sedan andra världskriget. Ett svar måste formuleras. En andlös tystnad sänkte sig över konferensbordet. Statsministerns blick var bestämd, käkmusklerna arbetade. Så sade han:
”Det är inte okej.”
Lyckligtvis har detta aldrig hänt. Eller rättare sagt: detta har bara nästan hänt. När det i somras kom uppgifter om att Ryssland har övat för en invasion av Gotland hade statsminister Stefan Löfven (S) följande kommentar:
”Det är inte okej att överhuvudtaget planera sådana saker.”
Den tafatta formuleringen, ”inte okej”, säger något nedslående om Löfven och hans rödgröna minoritetsregering, som förra helgen kunde fira sin ettårsdag. Ett mer valhänt styre har Sverige inte haft på länge. Fredagens snabbinkallade presskonferens om flyktingsituationen förändrar knappast intrycket. I opinionsmätningarna är Socialdemokraterna nere på Juholtnivån 25 procent och när det gäller förtroende för partiledarna distanseras Löfven av barnlediga Annie Lööf (C).
Utan att lägga någon ideologisk värdering i bedömningen kan det nuvarande ministergalleriet vara det mest vilsna sedan bondeförbundaren Axel Pehrssons hoprafsade ”semesterregering” 1936. Ola Ullstens minimala folkpartiministär 1978–1979, en samling enstaviga viktigpettrar, framstår som ett under av effektivitet vid en jämförelse: Ullsten fick igenom sin budget, en central uppgift som Löfven misslyckades med förra året.
Stefan Löfvens osynlighet är ett återkommande tema. Men visst syns Löfven, det är vad han gör och säger som blir osynligt.
Resonemangen är ofta diffusa – som när han tidigare i år tänkte högt om geografiskt ”fria” ytor i en säkerhetspolitisk miljö där Sverige samverkar med Nato. Ingen förstod vad han menade, förmodligen inte han själv heller. Plattityderna staplas på varandra: ”Sverige tillsammans”, ”ordning och reda”. Lika storvulna som substanslösa projekt lanseras i strid ström. I veckan var det dags igen när arbetsgruppen bakom Löfvens vision om en ”global deal” för ekonomisk utveckling presenterade sina förslag.
Talesättet ”mycket snack, lite verkstad” framstår som ett lämpligt epitet, trots Löfvens bakgrund i verkstadsindustrin.
Eller: ”Ursäkta röran, vi bygger om.”
Nu, efter Kristdemokraternas kamikazeattack mot decemberöverenskommelsen, har Löfven fått en chans att återställa ordningen. Klarar han det?
Bilden av oskicklighet bekräftades i Konstitutionsutskottets granskning av ”statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning” i början av juni. KU prickade regeringen på tio punkter, från Palestina till Bromma.
Sällan har så många statsråd trampat så galet på så kort tid, det må gälla statsministerns sifferkaos om utsläpp och energieffektivisering i EU-nämnden – 50, 40, 30, 40, 27, 30 – eller turerna kring vapenavtalet med Saudiarabien eller miljöminister Åsa Romsons (MP) historielösa Auschwitzliknelse. De senaste dagarna har det handlat om infrastrukturminister Anna Johansson (S), som misstänks för ministerstyre gentemot Trafikverket.
Regeringen motarbetar dessutom sin egen politik. Den har som mål att Sverige skall ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, men Konjunkturinstitutet, statens prognosorgan, räknar med att regeringens åtgärder minskar antalet sysselsatta. Statsministern talar gärna om vikten av blocköverskridande samarbete, men väldigt lite händer.
Den ena handen vet inte vad den andra gör.
Utrikespolitiskt har regeringen varit tydlig i sin kritik av Rysslands aggressiva beteende i närområdet, men samtidigt har den som överordnad målsättning att Sverige skall väljas in i säkerhetsrådet, där Ryssland blockerar FN-insatser mot inbördeskriget i Syrien, flyktingkrisens epicentrum. Stefan Löfven kan därför inte förmå sig att lägga huvudansvaret på stormakten Ryssland. Istället gör han, som i FN:s generalförsamling nyligen, pinsamt tomma utspel om betydelsen av att ”alla stater … ser till att lösa den här krisen”.
Till en början marknadsförde regeringen sin rådskandidatur med en slogan om Sverige som ”oberoende röst”. Budskapet har tonats ned: ingen hade tänkt på att EU-medlemskapet innebär en fördragsmässigt förpliktande samordning med andra medlemsstater. Svensk 70-talshybris kolliderade med verkligheten.
En del av förklaringen till röran kan kopplas direkt till statsministern.
Stefan Löfven är i flera avseenden väl rustad för sitt uppdrag. Han är genuin, sympatisk och rejäl. Med sin bakgrund som ordförande för fackförbundet IF Metall är han djupt införstådd med näringslivets villkor. Inget i Löfvens biografi tyder på doktrinära böjelser. Tvärtom. Han är, i ordets bästa bemärkelse, ”gråsosse”.
Men i Löfven har Sverige för första gången fått en statsminister som vid sitt tillträde saknade erfarenhet av både riksdags- och regeringsarbete. Denna brist speglas i regeringens sammansättning. Endast fyra av 24 statsråd har suttit i tidigare regeringar, en märklig omständighet med tanke på Socialdemokraternas långa maktinnehav. Aktiva veteraner som Leif Pagrotsky och Mona Sahlin hade kunnat tillföra politisk och administrativ kompetens. Istället blev det en främlingslegion, formerad på lösa boliner, allt förvärrat av att Löfven bildade regering med ett parti som aldrig förut haft regeringsansvar.
Trådarna letar sig, som sagt, tillbaka till Axel Pehrsson, mer känd som Bramstorp.
Dagen efter sin upphöjelse kallade Pehrsson på konsulten Nils Quensel och undrade: ”Vad är det han heter, den nye finansministern? Jag såg han ju för första gången uppe på slottet igår.” Finansministern hette Vilmar Ljungdahl, rekryterad från Kronobergs hushållningssällskap och besjälad av idén att alla ekonomiska problem kunde lösas med en kaffeskatt.
Det finns en stjärna i Stefan Löfvens regering: försvarsminister Peter Hultqvist (S). Inrikesminister Anders Ygeman (S), utrikesminister Margot Wallström (S), näringsminister Mikael Damberg (S) och biståndsminister Isabella Lövin (MP) är säkra i sina roller. Men för övrigt?
En så kallad framtidsminister som påstår att hon har levt på medeltiden. En bostadsminister med ett oklart förhållande till militant islamism. En kulturminister utan en susning i säven. En finansminister som ständigt tycks befinna sig på gränsen till sammanbrott. En gymnasieminister som ingen sett röken av. En folkhälsominister vars enda regeringsmerit så här långt är att han blivit sexsymbol i Turkiet. En justitie- och migrationsminister med en uppsyn och attityd som väcker minnen av seriefiguren Sluggo. En barn-, äldre- och jämställdhetsminister – redan titeln antyder ett omöjligt uppdrag – som vet varken ut eller in i tiggerifrågan.
Och på tal om titlar: en vice statsminister som inte är vice statsminister.
För några månader sedan, när Stefan Löfven blivit plötsligt sjuk, uppdagades det att Åsa Romson (MP) inte tar över ledningen ifall statsministern är indisponibel. Det gör, tack och lov, den minister som har längst regeringserfarenhet: Margot Wallström.
Anledningen till denna underliga konstruktion med en blott nominell ställföreträdare är att Socialdemokraterna, medvetna om maktens plikter, inte vågat placera språkröret för ett parti utan regeringsvana på en så viktig position.
Detta leder fram till den kanske viktigaste förklaringen till att Löfvens S-ledda regering har fått en så rörig start: koalitionen med Miljöpartiet.
Inga framträdande socialdemokrater skulle erkänna det, eftersom de har investerat så mycket prestige i det rödgröna samarbetet. Men det blir mer och mer uppenbart att det var ett sakpolitiskt och strategiskt misstag av Socialdemokraterna att dela taburetterna med ett parti som befinner sig ljusår från den socialdemokrati som Stefan Löfven representerar: tillväxt, arbete, energi, konkurrenskraft, basindustri, försvar, frihandel.
För att hantera en parlamentariskt besvärlig situation, där Sverigedemokraterna har en potentiellt destruktiv vågmästarposition, borde Löfven bilda en rent socialdemokratisk regering med målet att söka samarbeten över parti- och blockgränserna. Socialdemokraterna lär aldrig återfå sin gamla hegemoniska ställning, men inget parti har lika gedigen erfarenhet av att styra i minoritet och förhandla fram breda uppgörelser.
Stefan Löfvens tillkortakommanden som regeringschef behöver inte vara permanenta; även statsministrar växer med uppgiften. Problemet är att samregerandet med Miljöpartiet hindrar Löfven från att vara – socialdemokrat. Därför ser det ut som det gör. En enda röra.

MER ATT LÄSA

Humlan som flyger. Berättelsen om Stefan Löfven (Norstedts) av Lena Hennel och Lova Olsson.
Konstitutionsutskottets betänkande 2014/15:KU 20.
Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson.
Gå till toppen