Vid regeringens konferens "Sverige tillsammans" i måndags talade Ingrid Lomfors, historiker och överintendent för Levande historia, över ämnet "Historiskt perspektiv på invandringen".

Lomfors bjöd på tre enkla, onyanserade punkter. För det första: "invandring är inget nytt". För det andra: "vi är en konsekvens av invandring". För det tredje: "det finns ingen inhemsk svensk kultur".

Det överintendent Ingrid Lomfors framförde är delvis sant. Det är detta som är det farliga.

Invandring är inget nytt men jag hävdar att det är nytt vad gäller dessa mängder, relaterat till den arbetsmarknad vi har nu. Det nya är att invandrarna inte kommer från en judisk-kristen kultur och tradition.

Ingrid Lomfors hävdar helt korrekt att vi inte har haft så stora folkomflyttningar, som nu. Hon drar dock inte några slutsatser av detta.

Vi är en konsekvens av invandring men Lomfors hävdar felaktigt att det enbart är intryck utifrån som gett oss vårt lands identitet. Men de invandrare som kommit, har anpassat sig till Sverige. Samtidigt har människorna i den befintliga kulturen här valt att ta del av eller avvisa vad de fört med sig. Alla influenser har inte tagits upp. Vi har inlemmat delar och omformat dessa utifrån våra egna val.

Tillämpar vi Lomfors resonemang på andra länder måste även deras identitet därför vara en konsekvens av enbart invandring. Dessa tankegångar ser hon inte som något udda.

Det finns ingen inhemsk svensk kultur, sade Lomfors och nyanserade på följande sätt:

"Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, bygger inte på fakta. Vi har alltid stått under influenser utifrån."

Ingen har någonsin hävdat att Sverige levt i ett hermetiskt tillslutet rum. Ingen. Lomfors för in motsättningar vilka ingen har hävdat, förutom vissa historielösa politiker. Måste en kultur vara 3 000 år för att anses vara berättigad?

Sverige har haft en inhemsk befolkning till 90 procent bestående av bönder, med pigor och drängar. Det var folk med rötter långt tillbaka till 1000-talet. Många kan spåra sina släktingar till 1500-talet till orter och gårdar. Hade de ingen egen kultur?

Vad hade de då vad gäller språk, dialekter, matvanor, traditioner, folkmusik, ceremonier vid övergångar i livet, inredning, konsthantverk och uppfinningar?

Vad ska vi säga om borgare, präster och adel och deras kultur? Var den densamma som i Frankrike eller Italien, eller var den särpräglad, liksom musik och konst präglats av vår natur och religion eller forntida religioner och folktro?

Ingrid Lomfors säger att Sverige är en konsekvens av den kulturhistoria, det sätt att leva, som invandrare till Sverige burit med sig. Ja, visst, men de kom ju inte till ett tomt land.

"Influenserna berikar och världen krymper", enligt Lomfors. Finns det inget negativt med influenserna utifrån och hur kan man totalt förbise den svenska inhemska kulturen?

Att ge en ensidig bild av något så komplext är lögnaktigt. Av vilka skäl behöver vi förvrida synen på historien, för att fortsätta ta emot så stora mängder människor?

Vilka sätter den politiska agendan? Varför framförs denna revisionism?