Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Olga Tokarczuk och historien

Olga Tokarczuks roman "Jakobsböckerna" kom ut för ett år sedan i Polen. Den har blivit en framgångssaga utan motstycke. 200 000 exemplar är redan sålda. För en vecka sedan tilldelades hon som slutlig triumf (i väntan på världens mest omtalade litteraturtrofé) NIKE-priset för andra gången, Polens motsvarighet till Augustpriset. Men då hände något. I direktsänd TV blev Olga Tokarczuk ombedd att berätta om boken. Hon valde att tala om Polens historia. Reaktionerna som följde visar att en kvarts miljon sålda exemplar väger fluglätt mot tv:s makt. Uttalar man sig kritiskt om polacker på bästa sändningstid får man räkna med drev.
Bild: K Dubiel
Några dagar senare kommenterade Olga Tokarczuk det inträffade: "I samband med den stora mängd hat som hällts på mitt huvud under de senaste dagarna, inklusive dödshot, och med tanke på alla primitiva och illvilliga vantolkningar av mina ord i polsk tv, skulle jag vilja förklara lugnt och sakligt att det jag sa inte är okänt för historiker och människor med grundläggande kunskaper i polsk historia. (...) Aldrig i mitt liv har jag upplevt ett sådant massivt hat."
Vad var det då Olga Tokarczuk sa i tv? "Jag tror att vi måste ställa oss ansikte mot ansikte med vår historia och försöka skriva den på nytt, utan att blunda för de hemskheter vårt folk har begått. Som att vi har varit slavägare och att vi har mördat judar."
Där någonstans började folk hyperventilera. Historikern och före detta vice VD:n för Polska pressagenturen, Maciej Świrski, var en av dem som gick till hårdast angrepp och anklagade Tokarczuk för att antingen vara mentalt störd eller besatt av att tjäna pengar och vinna priser. Han uppmanade folk att "bomba" Tokarczuks Facebooksida och skicka protester till hennes förlag, en uppmaning som knappast behövdes. Olika internetfora kunde snabbt redovisa tusentals hatiska medborgares reaktioner. De har inte läst henne men är redan övertygade. Eller som signaturen "arg polska" skriver: "Vad blir det härnäst? En roman om att det var Polen som startade andra världskriget?" Eller mer spetsfundigt: "Att anklaga oss polacker för vad polsk adel har gjort är fullkomligt otillåtligt!"
Vad som fick Olga Tokarczuk att ta bladet från munnen precis i triumfens ögonblick - när hon just tilldelats NIKE-priset - kan jag bara spekulera i. Hon har blivit alltmer orädd genom åren. Och de senaste månadernas polska protester mot att ta emot flyktingar har skakat henne; hon finner dem absolut ovärdiga de sekellånga traditioner som polackerna så gärna framhäver, när det gäller att teckna bilden av ett Polen präglat av öppenhet, frihet och etnisk mångfald. Ett folk som har en lång och stolt tradition av att offervilligt agera hjältemodiga frälsare av Europa.
Av reaktionerna att döma skulle man kunna tro att Olga Tokarczuk likt Anna Bikont om Jedwabne lagt fram nya skakande rapporter om polska pogromer under eller strax efter andra världskriget. Tokarczuks tanke har dock varit att man måste börja många hundra år tidigare för att kunna förstå historien.
Historikern Jacek Drozd redogör i en artikel som Tokarczuk länkar till för hur den polska adelns expansion österut under början av 1600-talet i de vojvodskap som i dag utgör delar av Ukraina, är ett spännande men tyvärr så kallat "känsligt ämne" som olika grupper på båda sidor, i sina försök att bedriva "historiepolitik" ofta benämner som antingen "Den polska plogens erövringar" eller "Polens ockupation av Ukraina". Olga Tokarczuk förtydligar i sitt svar på Facebook att det inom det polsk-litauiska samväldet efter 1569 medvetet fördes en politik för att expandera österut med hjälp av adeln.
Man kan tala om regelrätt kolonisering som pågick in på 1700-talet. I och med adelns landvinningar blev bönderna livegna och förtryckta. Olgas historieskrivning retar gallfeber för att den ligger närmare den ukrainska än den polska. Hennes enkla poäng är att historien inte kan förenklas, att hjälteinsatser måste samsas om utrymmet med likgiltighet, övervåld, snikenhet och grymhet.
Det samma gäller för litteraturen. Henryk Sienkiewiczs historiska romaner är nycklar till förståelsen av polsk patriotism men står långt från den rörlighet och de ständiga perspektivbyten som Tokarczuk är en anhängare av och som hon finner i den centraleuropeiska romantraditionen. Men den centraleuropeiska romanen rår uppenbarligen inte på de nationalklenoder till berättelser som talar om hjältar, offervilja för fosterlandet, tolerans och medmänsklighet. Myten om folket väger tyngre än sanningen om människan. Än så länge vinner Sienkiewicz över Tokarczuk, i alla fall i TV.
Här är det intressant att jämföra Olga Tokarczuk med Svetlana Aleksijevitj. Aleksijevitj avskys av regimen eftersom hon avslöjar dess syften och gärningar. Genom att visa att hjältesagorna missbrukas av regimen får hon "lov" av folket att kritisera dem.
Aleksijevitj vill berätta de ohörda människornas historia. Tokarczuk vill tränga in även i makthavarnas psyken. Man kan se henne som en psykolog som försöker blottlägga vad det är som hindrar den enskilda människan från att ta makten över sitt liv. Stötestenen är det statiska, stillaståendet. Människan, samhället och historien måste hela tiden befinna sig i rörelse. För att vinna frihet måste man flytta på sig. Det gäller även folk utsatta för krig och förföljelse.
Det är en ödets ironi att Olga Tokarczuk alltid hyllat internet och inte minst Wikipedia. I slutet av "Jakobsböckerna" säger hon om sin hjälte Fader Chmielowski att han skulle ha blivit lycklig om han fått uppleva internet. Nu har Olga Tokarczuk fått känna på nätets baksida.
Fotnot:
Olga Tokarczuk är aktuell med den svenska översättningen av "Jakobsböckerna" (Ariel förlag). Boken är översatt av Jan Henrik Swahn som också översatt fem av hennes tidigare böcker på svenska. Den 24 oktober kommer Olga Tokarczuk till Sverige för att medverka vid Stockholm Literature.
Gå till toppen