Gamla hovrättens lokaler utstrålar makt och straff, men också en nästan religiös högtidlighet. Ett allvar att fylla med innehåll. Det har de tre konstnärerna tagit väl vara på.

Tomas Lundgren och Elisabeth Frieberg har hängt samman sina bilder till triptyker, där hans svartvita, litet osköna porträtt flankerar hennes intensiva, geometriska kompositioner. Gråtoner mot lysande kolorit. De framkallar starka känslor, som pendlar mellan en abstrakt innerlighet och fysisk påtaglighet. Likt altartavlor.

Men den stora ”altartavlan” möter besökaren redan i trappan, Ella Tillemas monumentala målning, där motorvägslandskapet vid Entré i Malmö förvandlats till leråker. Det bländande, kalla ljuset från köpcentrat med sina affärslogotyper speglar sig i vattenpölarna i den plöjda jorden. Så bryts de kalla, artificiella färgerna mot de varma jordfärgernas massor, som vräker sig tungt in mot Entré, men det är en mur framför glas- och stålbyggnaden.

Målningen har väntat i fyra år på att bli klar. Varuhuset med sitt starka ljus är skildrat med det sakliga mästerskap som Tillema har vant oss vid, men i den avslutande kompositionen har hon inte bara bundit ihop de stora formerna och texturerna i bakgrund och förgrund; här visar hon en ny känsla för väder, vind, temperaturer. Alltså, inte bara hur naturen ser ut, men också hur den känns in på bara huden. Landskapet är laddat med senhöst, fukt, mörker.

Sättet att skildra landskapet påminner mig om radikala traditionsbärare som Gerhard Nordström. Hos henne ser jag samma målarmoral och raseri över sakernas tillstånd i världen. Lerjorden är mycket mer än saftig naturpoesi, den är också en reflex av ett samtida mörker.

Hon har förvandlat åkerlandskapet till en tidsbild på samma vis som poeten Thomas Tidholm har omtolkat en älskad julpsalm: ”Herdarna kommer in, / kisar mot det skarpa ljuset, / sträcker fram sina handlingar. / Sina pass uppfiskade ur toaletter. / De har lera på skorna.”