Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bakåtblick med fokus på 2015

Graveyard

KB, Malmö 16/10
En vanlig uppfattning om Graveyard är att de är ett rockband från Göteborg. Den stämmer: de vitsar till det redan vid försäljningsbordet, med tröjtrycket "Billions of dead can't be wrong! I dig Graveyard" ovanpå en gullig teckning av en dödgrävare. Trummisen Axel Sjöberg har en axeltatuering som försäkrar att han spelar "true Göteborg gubb rock" (sic).
Bild: Patrick Persson
En annan vanlig uppfattning om Graveyard är att de verkligen spelar gubbrock. Efter fyra album nämner folk fortfarande gärna bandet i samma andetag som Black Sabbath, Thin Lizzy och Led Zeppelin, som om musiken handlade om att skapa ett substitut för något som gjordes förr.
Men nostalgiker hade aldrig skrivit en bit som "From a Hole In the Wall", en hetsig historia där basisten Truls Mörck kliver fram till mikrofonen och sjunger som en felande länk mellan Moneybrothers Anders Wendin och Plura. Någonstans halvvägs stannar låten plötsligt upp och allt som hörs i några sekunder är någon gitarreffekt och fredagspublikens ölsorl.
Sedan börjar gitarristernas högerhänder jobba black metal-fort och så ansluter sig trummisen med ett vansinneshamrande på cymbaler och baskagge – ett påhitt som både sticker ut och passar in och visar att ramarna för Graveyard-soundet är rymligare än någon kan ha anat. På detta utbrott följer en sista, soulig vers i tryckartempo. De sjungande gitarrtonerna må vara vintage, men perspektivet på musiken är väldigt 2015.
Rockband som utgår från att ett rockbands viktigaste uppgift är att rocka? Jo, sådana finns det alldeles för gott om. Graveyard är fantastiskt bra på den grejen; ett par av medlemmarna har spelat ihop i femton år och hela gruppen är snortajt och spelar med ett enormt driv i ösig låt efter ösig låt. Frontmannen Joakim Nilsson rör inte på så mycket annat än sina armar, ändå är han dyngsur av svett efter tjugo minuter.
Men en viktig poäng med göteborgarna är ju att de är så bra på att INTE rocka. När de saktar in i "Exit 97", "Too Much Is Not Enough", "Slow Motion Countdown" och "Uncomfortably Numb", när de låter tonerna andas ut och bluessvärtan borra sig in, när låtarna långsamt får jobba sig mot klimax i stället för att gå pang på – det är då som konserten blir laddad på allvar. Då är Graveyard så långt från gubbrock du kan komma.
Gå till toppen