Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Inblick i en parallell värld

Jag flyttade tidigt hemifrån. För att klara det började jag städa på kontor på morgonen innan jag gick till gymnasiet. Vissa kvällar diskade jag i svenska akademiens restaurang Den Gyldene Freden. Diskrummet där finnen Seppo och jag arbetade låg längst ned i källaren i ett ångande och fuktigt rum. Av glittret från middagssalarna såg vi bara besticken.
Tidiga morgnar på det stora kontoret lärde mig den iranska städkollegan att det viktigaste alltid är att tömma papperskorgarna och gnugga toakranarna så att det blänkte ordentligt, innan kontorsfolket kom - efter att vi hade försvunnit.
Jag klättrade i karriären och fick extrajobb i roomservice på Grand Hôtel i Stockholm. Där lärde jag mig att titta rakt fram, snett nedåt mot kunden. Fanns det något (eller någon) genant närvaro i rummet skulle man se rakt igenom den personen.
Ett bra roomservicebiträde ska både se och synas så lite som möjligt.
Vissa kunder ville helst inte se oss alls. De lät med en liten gest med handen barnen eller fruarna skriva på bongarna. Woody Allen var en sådan.
Idag har jag kommit upp mig, bor i Paris och är journalist. Mitt kontor ligger i ett anrikt sekelskiftshus. Men högst upp i ett chambre de bonne på nio kvadratmeter på den sjätte våningen dit ingen hiss når ända upp. ”Chambre de bonne”, eller jungfrukammare, kommer från bonne à tout faire, ”god att göra alla sysslor”.
Här uppe under takåsarna bor unga studenter, barnvaktande aupairer, en fattig pensionär… Det största rummet är tolv kvadratmeter och det minsta sex kvadratmeter. I det bor min granne från Kamerun. Bäddsoffan slår nästan i pentryt när han fäller ut den. Från ytterdörren stiger man i princip rakt in i duschen. Toan delar vi i korridoren.
Min granne äger inte rummet och betalar ingen hyra heller. Men någon gång i månaden kommer ägaren, (”min vän”, säger grannen) från Normandie till Paris för att arbeta. Då har de sex bakom den tunna väggen.
Med tanke på de problem som min granne har med sitt uppehållstillstånd och utan fast arbete skulle han ha svårt att hitta en egen lägenhet. Ens på sex kvadratmeter.
Arkitekten som ritade huset med sina små trapphus bakom den stora paradtrappan och köksingångar till de stora lägenheterna gjorde det enligt 1800-talets idé att tjänstefolket skulle synas så lite som möjligt.
På min kaféstol bläddrar jag i veckotidningen L’Obs. Jag lär mig ett nytt uttryck: ”göra möbel”. Det är en kvinna som arbetar som ”god-att-göra-allt” åt en stenrik Madame. Den som missköter sig, eller har otur, får jobbet att stå stilla som en möbel under en middagsmottagning i väntan på det blir dags att plocka av bordet. Kvinnan berättade att hon inte ens fick gå på toaletten när hon gjorde möbel. Arbetsgivaren rådde henne att bära blöjor om det behövdes.
Att det överhuvudtaget fortfarande finns den här typen av 1800-talsscener i dagens Frankrike blev för de flesta fransmän känt ganska nyligen under familjefejden hos Frankrikes rikaste kvinna: L’Oréals ägare, Liliane Bettencourt. Butlern hade bandat diskussioner i salongen och utdrag lades ut på internet.
Det var som ett eko från en annan värld. Inte svunnen, men en parallell, osynlig och tyst värld.
Gå till toppen