Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Anne-Marie Pålsson: "SD kan inte ges monopol."

Fredrik Reinfeldt (M) gjorde det omöjliga. Han flyttade sitt parti in mot mitten och vann två val. Han gjorde det på egen hand. Det är i vart fall så han beskriver det i boken Halvvägs.
Bild: Arkiv: Thomas Löfqvist
2011 gjorde han ännu en förflyttning - den största eftergiften i Moderaternas historia, för att använda hans egna ord. Och på nytt utan att förankra den i partiet.
Reinfeldt kom överens med Miljöpartiet om att göra de grönas extrema invandringspolitik till regeringens. Ett vägval som enligt Reinfeldt själv ”var unikt för Europa”. I utbyte fick Reinfeldt MP:s stöd i riksdagen.
Äkta övertygelse eller ett cyniskt maktspel? Det får vi aldrig veta. Men oavsett vilket så var det en katastrofal missbedömning från Reinfeldts sida. Det parti han sökte isolera, Sverigedemokraterna, blev valets stora vinnare, medan hans eget parti blev dess stora förlorare.
Reinfeldt avgick, men innan han lämnade över stafettpinnen hann han ge en sista gåva till sitt parti och till Sverige - decemberöverenskommelsen. En ohelig allians med vars hjälp S och M även fortsättningsvis skulle styra över svensk politik och SD hållas borta från allt inflytande.
Med decemberöverenskommelsen ritade Reinfeldt en kritcirkel runt de partier som ställde sig bakom denna. Tätt sammansvetsade i viljan att frysa ut SD och tysta partiets invandrarkritiska hållning ”bestämde” de sex partiledarna att samtal om invandring enbart fick föras i termer av MP:s invandringspolitik.
Att ställa den naturliga frågan om alla som kommer verkligen har ett legitimt skyddsbehov föll inte inom ramen för detta, lika lite som varför Dublinförordningen inte längre ska gälla.
Den benhårda strävan att inte göra någon eftergift åt SD kom att väga tyngre än viljan att söka en lösning på Sveriges akuta läge. En illustration av politik när den är som sämst, när prestige styr istället för förnuft.
Trots att överenskommelsen nu fallit och trots att läget håller på att utvecklas till en mardröm för kommunerna har ingen ännu vågat kliva över Reinfeldts kritcirkel. En viss oro kan dock märkas bland paktens medlemmar.
Kinberg Batra har aviserat en mera restriktiv hållning, men försiktigt för att inte riskera att bli beskylld för att gå SD:s ärenden. Att frigöra sig från Reinfeldts öppna hjärtan-politik är inte lätt för henne.
Från Socialdemokraterna kommer inga förslag alls, bara en inbjudan till samtal samt en uppmaning till EU-ledarna att ta ett större ansvar.
Om nu både S och M tvekar inför det stora steget - varför inte i armkrok kliva över Reinfeldts kritcirkel. Kanske har det redan hänt när denna krönika publiceras. För fram till Reinfeldts make over hade S och M en likartad syn på invandringsfrågan: mer restriktiv än den de nu försvarar och då var det ingen som betraktade den som vare sig rasistisk eller invandringsfientlig.
MP:s politik har visat sig vara ohållbar och SD kan inte ges monopol på flyktingfrågan. Det är dags för handling.
Gå till toppen