Kultur & Nöjen

Slänga är det nya svarta

Om något står i vägen när vi kör in med ångvälten i prylparken – hur ska vi kunna släppa taget om alla minnen? Och når vi verkligen nirvana om vi gör det?

Bild: Jenny Rydqvist
I en stor före detta butikslokal på Oxford Street i London sorterade och förstörde konstnären Michael Landy allt han ägde i performanceverket ”Break Down”. Året var 2001. I den tillfälliga destruktiva fabriken färdades prylarna, från tandborste till konstverk, till kläder till pass, runt på ett rullband innan de, till slut, plockades itu, hackades sönder, och kvar stod Landy utan en pinal.
”Jag tänkte på mig själv som en av miljoner konsumenter och på hur vi skapar våra egna biografier med hjälp av sakerna vi äger”, har han sagt. Projektet, som enligt hans egen beskrivning var en ”undersökning i konsumism”, varade i två veckor. Varje dag anslöt folk, vänner och nyfikna främlingar för att bevittna förstörelsen av över 7 000 objekt, inklusive en Saab. Chockerade, provocerade, imponerade. Hur kan någon bara släppa taget, lösgöra sig från alla fotoalbum, plagg, alla minnen?
År 2001 beslöt sig konstnären Michael Landy för att samla alla sina ägodelar och förstöra dem i en tillfällig ”fabrik” på Oxford Street i London.
Två fredagsflanörer konverserar i en klädaffär i Malmö samtidigt som de bläddrar bland trenchcoatar. Den ena väljer en kappa, hänger den över armen på väg mot provrummet och säger:
– Jag rensade garderoben i helgen. Galet skönt. Det blev fyra sopsäckar.
Den andra nickar uppmuntrande:
– Så härligt. Jag borde också.
Idag finns det en direkt koppling mellan fysisk och själslig rensning. Själva akten av att gallra ut saker från sitt hem verkar i princip kunna jämföras med att åka på spa.
I ett augustiavsnitt av radioprogrammet ”Stil” i P1 undersöks röjningen som ett nytt statusbeteende. Ett modeord i inredningssammanhang är för tiden ”decluttering”, att med hård hand utplåna onödigt krafs som ”stör” harmonin i ens hem.
På James Wallman, som skrivit boken ”Stuffocation” om att välja bort materiella ting och istället fokusera på upplevelser, verkar det nästan som om det är en ny folksjukdom, detta att bo i pryltrånga hem.
De flesta av oss har ett plagg som av någon anledning är svårt att släppa ifrån sig, även om det aldrig används.
De som är sugna på att ”göra en Michael Landy”, lösgöra sig själva från sina saker, kan till exempel vända sig till städcoachen Marie Konda, som med sin bok ”The Life-Changing Magic of Tidying” blivit något av ett fenomen, eller de otaliga minimalismpeppande blogguruer som på vita webbplatser guidar sina läsare till ett enklare liv, något som enligt dem absolut innebär ett liv med färre ägodelar.
Att rensa i röran är inte alltid lika lätt som det är lockande.
Då och då påminns vi om att saker inte alltid bara är saker. I samband med att vi flyttar, separerar, rensar källaren, upplever frivilliga och ofrivilliga förändringar, konfronteras vi med våra ägodelars kvantitet – ett ofta chockerande bokslut över vår konsumtionshistorik – och också med det affektionsvärde som de under åren laddats med. Som en del av den nyss öppnade utställningen ”Utopian Bodies – Fashion Looks Forward” på Liljevalchs i Stockholm finns ett minnesrum, där olika mer eller mindre kända personer visar kläder som är förknippade med känslor. De flesta av oss har ett plagg som av någon anledning är svårt att släppa ifrån sig, även om det aldrig används. De flesta av oss har mer än ett sådant plagg. Det är bland annat det som komplicerar röjningen.
Aldrig blir en pryls relativa värde så tydligt som i ett dödsbo. Den som någon gång varit tvungen att städa ur ett hem efter att en familjemedlem gått bort vet hur tunga, i dubbel bemärkelse, de efterlämnade ägodelarna kan vara. Hur hjärtskärande det är att se en persons saker när personen inte längre finns. Kvitton, kläder, visitkort från restauranger, aldrig ens öppnade paket kollegieblock. Vadande genom högarna, med gamla skattedeklarationer upp till knäna: allt har ett värde, parfymer, pyjamasbyxor, till och med utgångna medlemskort till gym.
Maria Isabel Aquilizan och Alfredo Aquilizan jobbar med personliga ägodelar både som tema och som råmaterial. Deras verk ”In Transit” föreställer vardagssaker hårt packade till kuber.
I filmen ”Please Give” från 2010 arbetar paret Kate och Alex med att filtrera värdefulla prylar ur dödsbon i New York åt anhöriga som inte mäktar. Prylarna säljer de sedan många gånger dyrare i en hipp möbelbutik. I Nicole Holofceners filmer, som på ytan ser ut som hollywoodianska relationskomedier men alltid är mycket bättre och smartare, är medelklassens dåliga samvete en röd tråd. Kate kämpar med skuldkänslor över att tjäna sitt dagliga bröd på att köpa billiga dyrgripar av folk som inte vet det kommersiella värdet på sitt arv. I en scen, när hennes samvete tär för mycket, köper hon med sig en ur inköparsynpunkt värdelös vas eftersom hon tycker synd om den numera föräldralöse sonen som anlitat henne.
Folk har olika inställning till sina ägodelar. Det finns samlare, minimalister, som vill ha det luftigt runt omkring sig (”hoarders”), hamstrare som lever i fullproppade hem, som älskar att spara eller hatar att slänga, och shopaholics, som kanske egentligen föredrar att köpa framför att äga. Vissa har svårt att släppa taget och gör det inte ens om saken är trasig eller ful. En speciellt farlig kombination, med minimalististernas logik, måste vara den shopaholic-benägna som också är en hoarder.
Det finns materialism och sedan finns det sentimental materialism. Frågan hur de här känslomässiga banden till det fysiska ska värderas. Det borde väl uppmuntras att respektera sina saker, särskilt om det betyder att man också tar bättre hand om dem och förlänger deras livslängd. Att värna om dem borde stå i direkt kontrast till att ha en osentimental, från miljösynpunkt förkastlig, shoppa/släng-attityd. Men att tillskriva sina prylar affektionsvärde betyder inte nödvändigtvis att man köper färre saker. K-märkta, men urvuxna, skjortor i garderoben berättigar inte per automatik till ett miljöpris.
Den pågående digitaliseringen av kultur innebär att vi kan ha en skivsamling utan att behöva ställa den fysiskt på hyllan. Vi slutar inte shoppa för det. Det finns många andra saker att sätta på hyllorna.
Det finns materialism och sedan finns det sentimental materialism.
Efter att man har burit hela sin boksmak fyra våningar är det kanske inte konstigt även om den sentimentalt lagda börjar längta efter ett lätt nomadliv utan ägodelar.
Som vårdnadshavare till ett ton porslinsprydnader, en imponerande sneakerssamling och ”hela musikhistorien, typ” (som jag o-ödmjukt etiketterat flyttlådan innehållande min skivsamling), känns drömmen om att spontant kunna fly landet, eller bara till ett annat kvarter, inte jättenära.
Det får inte bara fysiska konsekvenser att bo i något som påminner om ett personligt museum. ”The things you own, end up owning you” som Chuck Palahniuk skrev i boken ”Fight Club”.
Vindsförrådens materiella minnen kan ge upphov till både ambivalens och skam. Hur kan man slänga? Och hur kan man spara? Man gråter över en sprucken mjölkkanna och lovar sig själv att aldrig igen fästa sig vid keramik, bara vid plast. Men plast tar också plats.
Idén om att vi tyngs ner av att ha för många saker och att vi bör ha en mer ”mindful” inställning till tillhörigheter ligger i grunden för bloggar som The Minimalist, Becoming Minimalist och Zen Habits. Budskapet är tydligt: nyckeln till harmoni finns någonstans i ditt stökiga hem. Du måste rensa bort allt för att hitta den.
Hur kan man slänga? Och hur kan man spara?
Joshua Fields Millburn, en av två grundare av Theminimalists.com, tycker att det är speciellt viktigt att ge upp sina sentimentala ägodelar. I ett inlägg om att göra sig av med sakerna som hans mamma lämnat efter sig skriver han: ”Våra minnen är inom oss, inte i våra saker. Att hålla kvar dem fängslar oss och att släppa taget befriar oss.”
Tankarna förs till religion, där liknande resonemang är djupt integrerade. Till exempel buddismen förespråkar att släppa de känslomässiga banden till sina prylar, och för katolska munkar och nunnor är ett icke-materialistiskt liv en självklarhet.
Bild: Jenny Rydqvist
Aldrig är det så tydligt att man inte är munk som när man står i kön på Clas Ohlson för att köpa fler flyttlådor för att de som användes vid förra flytten inte längre räckte till.
Konstnärerna Isabel och Alfredo Aquilizan, ursprungligen från Filippinerna, bosatta i Australien, låter sin konst spegla upplevelsen av att ha packat ner sitt liv för att bosätta på ett nytt ställe.
– Vi kommer från ett land av migranter. Tusentals lämnar sina hem varje dag för att leta efter ett bättre liv, skriver de i ett mejl.
Deras verk byggs ofta fysiskt av personliga tillhörigheter eller sådant som de samlat ihop.
– När vi lämnade Filippinerna 2006 med våra fem barn var vi tvungna att packa och välja vad vi skulle ta med oss och vad vi skulle lämna. En mycket smärtsam process.
Maria Isabel Aquilizan och Alfredo Aquilizan.
I efterhand, baserat på upplevelserna i samband med flytten, byggde de en jättekub av tillhörigheterna, tajt packade. Det är kusligt att se ett livs alla prylar, leksaker, riskokare, filtar, såhär på en och samma gång.
– Att jobba med personliga objekt är en kontinuerlig process att väcka liv i minnen, en sorts healing, men samtidigt är det också ett försök att lära sig att ge upp materiella ting och förstå och förhandla om hur vi värderar dem.
Eftersom många av oss har en tendens att tillskriva våra tillhörigheter känslor är de tacksamma att använda i personliga ritualer, som vid tillbakalämnandet (eller uppeldandet) av exets kvarglömda saker. I serien ”Gilmore Girls” genomgförde Lorelei en sorts exorcism av sitt hem när relationen med Luke tog slut. Allt som lite vagt påminde om honom skulle bort. Inklusive en stekspade som han en gång använt när han gjorde frukost.
Michael Landy tog sig igenom sin förstörarperformance genom att knapra lugnande tabletter och regelbundet smyga iväg och tjuvröka. Han sa att det kändes som uppleva sin egen begravning.
Michael Landys ”Break down”.
Förutom öl och ostbågar hade jag inför en vindstömning förra helgen rustat mig med näsdukar. Min tömning var i mycket mindre skala än Landys, men potentiellt kunde också den bli nostalgiframkallande. Öppnandet av de första lådorna gjordes med skräckblandad förtjusning, anekdoter spelades upp för mig, det fanns kläder som skulle provas, polaroidbilder som skulle synas.
Ganska snart övergick känslan av nostalgi till äckel, mest över hur mycket saker jag samlat på mig under min livstid. Näsdukarna jag tagit med mig användes inte främst för tårar men för att torka av fingrarna efter att ha grävt bland smutsiga papper.
Uppenbart är att det är skillnad på planerade vindsstädningar och ofrivilliga och traumatiserande förluster. Lägenheter brinner upp, vindsförråd utsätts för inbrott, saker går sönder. I skrivande stund sover människor på marken på järnvägsstationer efter att de varit tvungna att lämna allt i krigshärjade hemländer. Det här är perspektiv som man kanske borde, men har svårt att relatera till när man gråter över en förlorad väska eller skryter om sin senaste strumputrotning med armarna viftande i luften.
Lägenheter brinner upp, vindsförråd utsätts för inbrott, saker går sönder.
Det är definitivt ett perspektiv som mitt tonårsjag saknade när alla mina vardagskläder försvann i en tvättstugestöld. Försäkringsformuläret hade ingen ruta där man kunde fylla i summan för de emotionella förlusterna, men jag minns att jag kalkylerade noga på det där beloppet.
Hur mycket är det rimligt att känna för en stulen tröja?
Efter ett tag, när chocken lagt sig och jag väl sörjt mina favorit-T-tröjor tillräckligt, insåg jag att det fanns en intressant aspekt i att förlora fysiska saker som ens identitet var knuten till. Något som annars bara händer i gör-om-mig-program på tv hände mig: jag uppmuntrades att köpa en ny garderob (åtminstone i teorin – försäkringspengarna efter mina försvunna skrevskavda jeans räckte inte jättelångt). Det vill säga: börja på ny kula. Återuppfinna mig själv.
Förutom att lättas från den eventuella börda det innebär att ha minnen från det förflutna staplade på hög, går det att se en rensning, eller – vilket det ofta rör sig om – längtan efter en rensning, som en metafor för att börja om på ruta ett.
När det handlar om en garderob är begäret efter förnyelse logiskt. Mode bygger på förändring som är schemalagd i säsonger. Detta, i kombination med branschens kommersiella drivkraft, det vill säga sälja kollektioner varje säsong, bildar ett psykologiskt maskineri som, om det accepteras och efterföljs av konsumenten, mycket väl kan resultera i en garderob så full att den håller på att spricka.
Inredningsinriktningar som feng shui drar direkta paralleller mellan ett ordningsamt hem och mental hälsa. Det krävs ingen psykologexamen för att tolka metaforen i att vilja rensa i sin materiella oröra. Att ta tag i det som legat och gnagt, samlat damm, blir en typ av terapi.
Bild: Nelly Herzberg / arkiv
Att befinna sig på bussen mot Ikea för att köpa nya galgar att fördela sitt nya icke-kaos på är nästan ett mantra i sig. Ett nytt uppstyrt garderobssystem kommer att styra upp allt.
Efter sin förstörelseperformance var Michael Landy inte ägodelslös särskilt länge. Till exempel var han tvungen att köpa en ny tandborste redan samma kväll. Att gå in i butiker och betala för saker har han beskrivit som ett nederlag. Kanske är det också det mest naturliga nästa steget efter att ha rensat bort allt.
Som bäst är röjningen som en själslig detox som för med sig en känsla av lättnad och fungerar som ett preventivmedel mot framtida vårdslöst konsumerande. Som sämst ger den oss bara frikort att börja om från början. En fråga att ställa sig själv, utrustad med sopsäckar och näsdukar: städar jag för att bli fri från mina ägodelar, eller för att bli fri att köpa nya?

Hållbar förnyelseinspiration

Four Fit Challenge
En uppmaning att ur sin garderob välja ut och sen bara bära fyra plagg under en vecka. Initiativet skapades av ett skånskt avfallshanteringsföretag för att få folk att tänka hållbart och påklädningskreativt med den befintliga garderoben.
Second Lounge
Klädbytarbutik i Helsingborg vars koncept går ut på att kunderna betalar en avgift i månaden i utbyte mot att fritt kunna byta till sig klänningar.

Sju ögonblick då du konfronteras med din materialism

När en anställd på ett lågprisflygbolag väger ditt bagage.

När det börjar brinna och du måste utrymma lägenheten.

När en bekant får ryggskott av att hjälpa dig att flytta.

När tonåringar försöker pruta ner dina favoritjeans från 20 till 10 kronor på loppis.

När du och din partner separerar och båda vill behålla pastamaskinen.

När du och din partner separerar och ingen vill behålla pastamaskinen.

När du åker till en öde ö och bara får ta med dig tre saker.

Gå till toppen