Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den sång som jorden sjunger

Katarina Frostenson

”Sånger och formler”. Wahlström & Widstrand.
Den ryska poeten Marina Tsvetajeva, 25 år gammal, landsflyktig, ensam med två barn och utfattig, skrev i sin dagbok: ”Två kära ting i världen: sången och formeln.” De orden lånar Katarina Frostenson nästan exakt hundra år senare till sin diktsamling ”Sånger och formler”.
Katarina Frostenson debuterade med "I mellan" 1978.Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
Det är en titel så renskrapad, så klassiskt klingande att jag förväntar mig dikter som karakteriseras mer av vad de är än vad de gör. Och Frostensons dikt utstrålar en annan självsäkerhet än förr. Liksom lösgjord. Samtidigt utforskar hon berättande, reflekterande och lyriskt intuitivt titelorden som teman.
Ordet formel är kanske vagare på svenska, men hamnar hos Frostenson nära Tsvetajevas ”formula”, vilket också kan översättas med besvärjelse. Om vi tolkar det bokstavligt finns här till och med en vacker spökdikt (!) – ”uråldriga flicka / står jag i vägen för dig” – där mumlandet av en magisk formel får den osaliga att försvinna.
Men med formler menar vi också talesätt, fasta uttryck, ramsor. Frostenson älskar de vardagliga idiomen, tysta, enkla, som att ”lappa och laga”. Men hon kan också få för sig att använda ålderdomliga svenska tonfall till ett slags skev, rolig uppbyggelsedikt. Uttrycken får sin magi genom vokalkombinationer. Ungefär som musiker har sina favoritackordbyten har Frostenson en förkärlek för e-ä/ä-e: ”allt under himmelen gives / att tänka” – ”tänk eld istället”!
Men det finns mer att hämta i besvärjelsen. Tsvetajeva fick det från den tyske romantikern Novalis, som skrev att ”varje ord är ett besvärjelsens ord”. Det är en idé som skapar en magisk dimension till själva talandeakten – liknande den som finns i sången.
Vad Frostenson menar med sång är öppet, men för den skull inte vagt. Först och främst har vi den sjungande dikten; utsagan som ett direkt, expressivt känsloutrop. Sedan finns landskapets röster och rytmer omkring henne. ”Allting som sjunger, sjunger för andra gången”, heter det i en orakelliknande sats. Sången är alltid ett svar. Det beror på – i sig sång! – materiens ständiga rörelse. För djupast tilldrar sig sången bortom det levande. Sången finns i tingens nötning, likaväl som i lustens strömmar. Sången är kroppen, i livet och in i döden då den blir ting och försvinner in i materien – ”toner är benen som sjunger”.
Det kan låta tungt filosofiskt, men de flesta dikterna har helt vardagliga teman: familj, barndom, sorgen efter döda anhöriga delad med andra anhöriga. Här finns också dikter tillägnade historiska personer, som Elsa Brändström, ”Sibiriens ängel”, men framför allt Marina Tsvetajeva, som tillägnas en hel svit. När Frostenson till sist tar adjö av Tsvetajeva gör hon det på ett sätt jag bara måste citera: ”Hör du mig nu / Upphör mina ljud / Marina
En av samlingens allra bästa dikter, ”Bråtesgång”, är en nio sidor lång dikt om skräpets långsamma förbränning som en sorgesång. Men som avslutande citat väljer jag inledningsstrofen i avdelningen som heter ”Drifter”, som lyder:
Januari, kom med ditt skavande
lätet av saven skruvar sig sakta och säkert
upp genom stammen
det enda trädet på gården
Rörelsen som beskrivs där, sången upp i trädet, liknar den lycka jag känner gå längs ryggraden upp till toppen av huvudet, när jag läser en så mäktigt fin bok som den här.
Gå till toppen