Google Chrome
Firefox
Rainbow in the Dark.
Om trons glädje och plågor. Kuratorer Galit Eilat och Sebastian Cichocki. Malmö konstmuseum. T o m 17/1.
”Husayn, Husayn!” Ropen stegras högre och högre. En grupp män samlade i ring kring en ledsångare slår sig på bröstet medan de gång på gång upprepar namnet. Bredvid står två män med peruk, maskeradbrynja och grå plasthjälmar. Deras samtal är upprört: ”Vi kom inte hit för att få råd från dig!”.
Ögonblicksbilderna visar repetitionerna av ett passionsspel inför Aashura, den shiitiska högtid som firas till minne av martyren Husayn ibn Alis död år 680. I den enkla repetitionslokalen blir tron levande. Trots alla illasittande utklädningskläder.
Scenerna omger besökaren i projektioner på tre väggar i ett rum som snyggt vävs in i filmerna genom att den heltäckande mattan här har samma mönster som mattan i repetitionslokalen på de rörliga bilderna. Effekten blir att vi upplever oss dela rum med människorna som övar.
Ja, konstnären Köken Erguns bidrag till ”Rainbow in the Dark”, som visas på Malmö konstmuseum under hela hösten, är smart iscensatt. Dess innehåll är helt i linje med utställningens tema: hur religion fortfarande – och på nytt – lockar, trots att världen är sekulariserad.
I vår globaliserade samtid, som den tyske filosofen Jürgen Habermas kallar postsekulär, är modernismens rationella tillbakavisande av mystik och religion inte längre självklar. Hur förhåller vi oss till det?
Just det har lockat Galit Eilat och Sebastian Cichocki, kuratorerna bakom ”Rainbow in the Dark”. Båda är flitiga på den internationella konstscenen just nu, och har tagit sitt nätverk av unga globala konststjärnor till Malmö.
Bland dem finns Wael Shawky, vars dockfilm ”The Horror Show File” helt skoningslöst skildrar de kristna korstågens fullkomligt urspårade karaktär. Att marionettdockorna bokstavligt talat är styrda ovanifrån är en helt avsiktlig övertydlighet, som inte gör filmerna mindre obehagliga. Tvärtom. Krocken mellan ofarlig barnprogramsestetik och det blodiga innehållet är mycket drabbande.
Också Zbigniew Warpechowski arbetar med att klä allvarlig undertext i skenbart glättig dräkt. I den drastiskt galna ”Golgatas mästare” från 1978 korsfäster han – lite taffligt – sig själv på ett hopfällbart kors, iklädd överdrivet stor sportutrustning. Genomförd mitt i stadsmyllret blir hans performance ett sätt att gestalta frånvaron av religion i ett modernt, kommunistiskt samhälle.
Ja, filmverken är i en klass för sig. Allra bäst är kanske ”Abraham Abraham Sarah Sarah” (2012), där Nira Pereg poetiskt gestaltar en pragmatisk lösning på en uråldrig konflikt mellan judar och muslimer. Makpelagrottan i Hebron, som är helig för bägge grupperna, transformeras 20 dagar om året från moské till synagoga. Möbler bärs ut och ljusstakar in. Religionen och gudarna skiftar, men bönen är konstant.
Västerlandets funktionalistiskt kyliga hållning gentemot religiösa föreställningar krackelerar alltmer. Den utbredda yogahetsen och mindfulness-kursernas popularitet är prosaiska tecken på längtan efter en meningsladdad, mystifierad västerländsk medelklassvardag. Den infekterade debatten om muslimska kvinnors rätt att bära slöja är ett allvarligare exempel, som pekar på hur svårlöst dilemmat är. Kan religion förhandlas? Hur? Inga svar ges på ”Rainbow in the Dark”, men utställningen visar varför vi måste ställa oss frågorna.